Tema Medicinering – gästinlägg

Inom två sekunder är du klarvaken, inom tre har du hoppat på första tanketåg som rusar förbi. Som kolsyrad läsk bubblar det ur dig, du skrattar och pratar, klättrar upp i min säng, river av mig täcket och tänder lampan. Ditt ansikte är alltid det första jag ser på morgonen för det är tre centimeter från mitt. Du håller om mitt huvud, ropar i mitt öra. Det har funnits tillfällen då morgnarna har fått mig att gråta, då din energi och entusiasm över idéer som övermannat dig när du vaknat gjort mig arg.

Du springer runt i lägenheten, snart är alla lampor tända, teven är på, datorn klickar igång och jag hör ditt nintendospel börja pipa. Det får följa med in på toaletten som vanligt. Storebror kommer yrvaken upp, han är som en lång utdragen gäspning hela han och kryper ner hos mig medan vi försöker sjunka ner i mörker och avslappning igen.

När du var tre år tyckte jag om det, jag var bedårad av din energi. Idag är du en lång och stor sjuåring som jag måste anstränga musklerna för att kunna lyfta bort från min kropp. Jag är inte helt bedårad längre. Inte heller din omgivning. Alltför många gånger blir det fel. Du blir arg när du blir arg, det hörs och syns. Självklart vet du att du inte ska skrika på grannens treåring, men du kan inte stoppa skriket, lika lite som jag kan stoppa svallvågorna hos grannarna sedan eller de ilskna blickarna jag får.

Jag och storebror i en lång kram, han viskar mot min hals; jag önskar han inte fanns. Orden får mig att sätta mig upp, jag drar på mig mina knähöga gummistövlar, mitt överdragsställ, mina skyddsglasögon. Nej, vänta, just det, jag drar av mig min hud och går skyddslös ut i köket. Min väska är tung av manualer om uppfostran, konsekvensteorier, acceptansråd. Du står mittemot mig, du är kraft och känsla och dina ögon lyser när du kastar dig i min famn.

Inget jag visste om föräldraskap förberedde mig på dig. Inget jag visste om mig själv har hjälpt mig en sekund. Jag älskar dig. Jag har sagt det varje dag sen du föddes jag älskar dig jag älskar dig jag älskar dig för att övertyga mig och dig om att det är sant. Men vissa dagar betyder jag älskar dig bara att jag står kvar bredvid fastän jag är förtvivlad och rasande över vad du lyckas åstadkomma av förstörelse i din väg.

Klockan tickar, snart är det bråttom. Skoltaxin ska komma. Storebror ska gå iväg till sin skola som ligger 500 m bort, du måste åka genom rusningstrafiken för att få mötas av glada ansikten och välkomnande händer. Till kompisar som gillar dina påhitt, som följer dig och dina tankar. Din plats där är självklar. Varje morgon andas jag ett tack inom mig för den platsen, både att den finns och att vi vågade ta den. Ett tack till en studierektor som visade sin okunskap genom frågan och vad har han för problem? Först då vågade jag tänka tanken på andra vägar genom skollivet. Nu tittar kunniga ögon på dig och ställer frågan hur kan vi hjälpa dig? Det gör hela skillnaden.

Smörgås och mjölk, ett litet lila piller bredvid. Du börjar med pillret, frågar inte längre varför. Du har inte klätt på dig än, det är inte lönt att försöka innan pillrets effekt börjar visa sig och du kan organisera det. Efter frukosten, en kvart i soffan med morgonteve. Sen ser jag det och det är ingen subjektiv, diffus effekt. Jag ser hur din kropp stillnar, jag ser dina ögon söka mina. Jag ser hur storebror får prata klart. Han märker det också, att han faktiskt får sätta punkt och sträcker sig plötsligt efter dig för en vag ömhetsbetygelse. Han tar lite på ditt hår. Du tar emot.

Är det här du? Är det en kemisk fasad? Du får tänka dina tankar till punkt, du hinner lyssna och känna efter. Du berättar hur det känns utan att luften vibrerar av ditt skrik efteråt. Du går ut i hallen, klär på dig, vi tar hissen ner till skoltaxin som väntar. Till en skoldag där du kan sitta stilla när det behövs, klara av att lyssna och följa med, där din snabbtänkta klarsynthet får växa och utvecklas. Där du får växa och utvecklas in i personen vi anar inuti dig. Där du ser barnen omkring dig och du får uppleva känslan av att vara någons vän.

Vår värld, vår familj. Jag som vuxen, du som barn, vad kommer du att minnas av oss? Vilken känsla kommer vi ge dig genom livet? Kommer du känna att vi älskar dig, som du är? Jag följer på avstånd diskussionen i media och bland de så kallade lärde om medicinens varande eller icke varande. Kanske kommer du tänka att pillret begränsade dina infall, gav dig ont i magen ibland. Jag har ändå släppt tankarna på att vi har ett val just nu. Ditt liv fylls av ljusa rekyler från medicinens effekt på din hjärna och vi får uppleva dig istället för att hantera dig.

Taxin ska åka, puss och hejdå, du säger vi ses i eftermiddag och sen säger du

Jag älskar dig

Och jag älskar dig, jag älskar dig.

Jenny Pellarp