Tema Medicinering – gästinlägg

Inom två sekunder är du klarvaken, inom tre har du hoppat på första tanketåg som rusar förbi. Som kolsyrad läsk bubblar det ur dig, du skrattar och pratar, klättrar upp i min säng, river av mig täcket och tänder lampan. Ditt ansikte är alltid det första jag ser på morgonen för det är tre centimeter från mitt. Du håller om mitt huvud, ropar i mitt öra. Det har funnits tillfällen då morgnarna har fått mig att gråta, då din energi och entusiasm över idéer som övermannat dig när du vaknat gjort mig arg.

Du springer runt i lägenheten, snart är alla lampor tända, teven är på, datorn klickar igång och jag hör ditt nintendospel börja pipa. Det får följa med in på toaletten som vanligt. Storebror kommer yrvaken upp, han är som en lång utdragen gäspning hela han och kryper ner hos mig medan vi försöker sjunka ner i mörker och avslappning igen.

När du var tre år tyckte jag om det, jag var bedårad av din energi. Idag är du en lång och stor sjuåring som jag måste anstränga musklerna för att kunna lyfta bort från min kropp. Jag är inte helt bedårad längre. Inte heller din omgivning. Alltför många gånger blir det fel. Du blir arg när du blir arg, det hörs och syns. Självklart vet du att du inte ska skrika på grannens treåring, men du kan inte stoppa skriket, lika lite som jag kan stoppa svallvågorna hos grannarna sedan eller de ilskna blickarna jag får.

Jag och storebror i en lång kram, han viskar mot min hals; jag önskar han inte fanns. Orden får mig att sätta mig upp, jag drar på mig mina knähöga gummistövlar, mitt överdragsställ, mina skyddsglasögon. Nej, vänta, just det, jag drar av mig min hud och går skyddslös ut i köket. Min väska är tung av manualer om uppfostran, konsekvensteorier, acceptansråd. Du står mittemot mig, du är kraft och känsla och dina ögon lyser när du kastar dig i min famn.

Inget jag visste om föräldraskap förberedde mig på dig. Inget jag visste om mig själv har hjälpt mig en sekund. Jag älskar dig. Jag har sagt det varje dag sen du föddes jag älskar dig jag älskar dig jag älskar dig för att övertyga mig och dig om att det är sant. Men vissa dagar betyder jag älskar dig bara att jag står kvar bredvid fastän jag är förtvivlad och rasande över vad du lyckas åstadkomma av förstörelse i din väg.

Klockan tickar, snart är det bråttom. Skoltaxin ska komma. Storebror ska gå iväg till sin skola som ligger 500 m bort, du måste åka genom rusningstrafiken för att få mötas av glada ansikten och välkomnande händer. Till kompisar som gillar dina påhitt, som följer dig och dina tankar. Din plats där är självklar. Varje morgon andas jag ett tack inom mig för den platsen, både att den finns och att vi vågade ta den. Ett tack till en studierektor som visade sin okunskap genom frågan och vad har han för problem? Först då vågade jag tänka tanken på andra vägar genom skollivet. Nu tittar kunniga ögon på dig och ställer frågan hur kan vi hjälpa dig? Det gör hela skillnaden.

Smörgås och mjölk, ett litet lila piller bredvid. Du börjar med pillret, frågar inte längre varför. Du har inte klätt på dig än, det är inte lönt att försöka innan pillrets effekt börjar visa sig och du kan organisera det. Efter frukosten, en kvart i soffan med morgonteve. Sen ser jag det och det är ingen subjektiv, diffus effekt. Jag ser hur din kropp stillnar, jag ser dina ögon söka mina. Jag ser hur storebror får prata klart. Han märker det också, att han faktiskt får sätta punkt och sträcker sig plötsligt efter dig för en vag ömhetsbetygelse. Han tar lite på ditt hår. Du tar emot.

Är det här du? Är det en kemisk fasad? Du får tänka dina tankar till punkt, du hinner lyssna och känna efter. Du berättar hur det känns utan att luften vibrerar av ditt skrik efteråt. Du går ut i hallen, klär på dig, vi tar hissen ner till skoltaxin som väntar. Till en skoldag där du kan sitta stilla när det behövs, klara av att lyssna och följa med, där din snabbtänkta klarsynthet får växa och utvecklas. Där du får växa och utvecklas in i personen vi anar inuti dig. Där du ser barnen omkring dig och du får uppleva känslan av att vara någons vän.

Vår värld, vår familj. Jag som vuxen, du som barn, vad kommer du att minnas av oss? Vilken känsla kommer vi ge dig genom livet? Kommer du känna att vi älskar dig, som du är? Jag följer på avstånd diskussionen i media och bland de så kallade lärde om medicinens varande eller icke varande. Kanske kommer du tänka att pillret begränsade dina infall, gav dig ont i magen ibland. Jag har ändå släppt tankarna på att vi har ett val just nu. Ditt liv fylls av ljusa rekyler från medicinens effekt på din hjärna och vi får uppleva dig istället för att hantera dig.

Taxin ska åka, puss och hejdå, du säger vi ses i eftermiddag och sen säger du

Jag älskar dig

Och jag älskar dig, jag älskar dig.

Jenny Pellarp

Annonser

61 thoughts on “Tema Medicinering – gästinlägg

  1. Märkligt att medicinering av psykologiska eller psykiatriska, och i viss mån neurologiska, tillstånd är så ifrågasatt. Som jag ser set är det ingen skillnad att ta medicin för högt blodtryck eller för ADHD. Visst, kan du behandla genom andra metoder, som kost eller motion, är det bra, och kanske att föredra, men det betyder inte att medicin i alla lägen är något dåligt. Som hen i texten; kanske hjälper det hen att var den hen egentligen är, utan den kemiska störning som hans egen kropp orsakar.

  2. Jag sitter här med tårar i ögonen. Otroligt fint skrivet, både om själva ämnet medicinering, men framför allt om att vad det innebär att älska och samtidigt vara människa. Tack!

  3. Pingback: Det vackraste och svåraste | M som i underbar

  4. TACK! för att du sätter ord på den smärta jag känner för att inte räcka till för mina älskade pojkar.
    Jag älskar dom, men ibland är man inte mer än bara människa.
    Genom dina ord vet jag att jag inte är ensam om detta!

  5. Pingback: Bli riktigt berörd idag ♥ | Kung Över Livet

  6. Känner så igen mig i det du skriver. Funderar på om jag ska visa det för min dotter. Hon är 15 år och mina känslor för henne är precis som du beskriver. Jag älskar henne över allt annat men kan i samma stund önska henne dit pepparn växer. Hon äter idag ingen medicin men jag tror att hon behöver det. Hoppas att de inser det på Prima efter jul. Tack för att jag inte behöva känna mig ensam. Man känner sig många gånger som en dålig mamma. Förbjudna känslor som mamma.

  7. Tack ! för de fina du skrev ! min dagar ser exakt lika ut och ibland känner man sig så ensam i allt … Så fint skrivet , de berörde ❤

  8. Tack för den fina responsen. Jag vet att Jenny också är glad över att så många tycker om hennes text.

  9. Vilket fint inlägg! Blir också tårögd, och tänker vilken fin mamma och familj din son har 🙂
    (Önskar att min sambos föräldrar hade visat ett uns av samma omtanke för honom när han var liten istället för att strunta i sina misstankar om att han ev skulle ha mer problem än andra med vissa saker…. och istället låta han ensam gå igenom hela sitt liv och skolgång och ha ett rent h****e för att som 30 år få diagnos samt medicinering och helt plötsligt känna att OJ, är det sån här jag är och kan få hjälp att vara – egentligen – .)

  10. Pingback: Det här med medicin « Bip betyder lycka

  11. Det var jättefint skrivet!
    Jag känner verkligen igen mig. Vi har det precis så här. Vår son har autism, hyperaktivitet, språkstörning o motorisk utvecklingsstörning, det sista är dålig grov o fin motorik. Han har glasögon sen han var 2 år, nu är han 7 år. Han har även fått hörapparater, på båda öronen.
    Han går i en specialklass en bit från hemmet. Hans tvillingsyster går i skola i området.
    Jag kan verkligen känna mig ensam med detta fast jag vet att det finns fler som har det likadant.

    Tack för att du delade med dig!

    Tina J

  12. Jag lever med ADHD och arbetar med ADHD/Asperger varje dag och jag sitter här och gråter stora tårar. Tack, tack så oerhört mycket för en fantastisk text. Jag vill kunna skriva tack på ett bättre sätt men hittar inte ord som är bra nog. Tack!

  13. Det är inte bara vi som har totalt kaos. Skönt att få läsa att barnen blir såhär bra hjälpta av medicinen, då vi väntar på medicinering till stora sonen!

  14. Pingback: Tema Medicinering – gästinlägg | Folkbildning på nätet | Scoop.it

  15. Jag är överraskad och rörd över gensvaret jag fått på mitt inlägg om medicinering. Tack ni som läst och delat vidare till andra, tack ni som läst och delat er känsla med mig. Er vilja att skapa förståelse och känsla för allas våra barn är som att kliva in i ett varmt och ljust rum.
    Bästa julklappen någonsin!

    Hälsningar från Jenny Pellarp

    • Mycket fint skrivet, känner igen mig i en del. Några tårar droppar ner på bordet, tillsammans med ett leende.

  16. Gud så fint! Jag började gråta direkt och kan knappt sluta! Nu har jag en lindrigare variant här hemma (tjej) men fy bubblan vad jag känner igen det du skriver :/ Du e grym! Allt detta säger ALLT om hur omvärlden INTE upplever ADHA/ADD.
    Och även att allt och ALLA ”tycker” hela tiden, som:
    ”men gud, det är så lätt att sätta diagnos” ”alltså alla har ju nån kombination” ”är du säker på att dem inte bara satt den, ”bara för att”
    Tack för att du delade med dig av en fanastiskt bra skriven text, som tagen ut mångas liv! Men tyvärr vågar/vill inte föräldrar söka hjälp, då det är pinsamt /är ju inge FEL på min unge) Nej okunskap, feghet och dåligt föräldraskap att ignorera dessa ”problem”
    Ju fler som söker hjälp desto bättre värld blir det för våra barn! Ju mer acceterat blir diagnosen och att ”stämpeln” som (dum i huvudet/stökig/bråk-unge) kommer succesivt att försvinna!

  17. Fantastiskt fint skrivet! Tårarna rinner ner för min kind… Jag lever inte med den situationen men kan verkligen sätta mig in i den tack vare hur du beskriver den!
    Varma hälsningar Jenny

  18. Jag sitter och gråter, känner igen mig själv och min underbara familj i det här. Det är inte lätt att vara förälder, det är inte lätt att vara syskon och det är inte lätt att ha ADHD. Önskar alla en god och fridefull jul!

  19. Pingback: Neurobloggarna tema mediciner « marielles dagbok

  20. Pingback: Temainlägg – Medicinering | rosa prinsessan

  21. Tårarna rinner…. Känner igen mig. Vår älskling ska börja medicinera i januari. Jag saknar stödgrupper för föräldrar med neuropsykiatriskt hinder. Finns det?

  22. Herregud! Tack! Tack för att du får mig och förstå vad min mamma och min mormor gått igenom, jag har nog aldrig förstått det förrens nu…Allt dom har fått gå igenom när jag började knarka som 11åring i brist på medicin, förståelse, en mamma som inte orkade bry sig längre.. Jag är 25 år gammal och fick min adhd diagnos som 23-åring, först när jag själv valde att sluta knarka med hälp av metadon först då ville sjukvården ta i mig, visserligen med tång för jag är ju narkoman och såna kan man inte lita på…När jag fick min diagnos va det som att någon gav mig ett existensiellt svar, man frågar sig hela livet, finns gud? vart tar rymden slut? det är är så stora frågor, helt plötsligt svarade någon mig på mitt livs största fråga. Och medicinen, herregud, jag fick ett liv, jag kommer ihåg saker, jag kan sitta ner och skriva detta långa inlägg,alla märker det, på jobbet där dom haft massa tålamod, mina vänner märker att jag bara är tjugo minuter sen istället för tre timmar. Man ska inte medicinera i onödan, men har man grav adhd så förändras ens hela liv med medicin, jag tror många föräldrar är osäkra på om dm ska stoppa i sina barn medicin, mitt självklara val är att jag väljer livet,och livet kan endast fungera för mig med medicin..
    Tusen tusen och åter tusen tack för ett fantastiskt inlägg!

    • Tack Andrea för att du delar med dig. Jag ska se till att Jenny läser din kommentar 🙂
      Jag blir väldigt glad över att läsa att du fått svar och hjälp.

  23. Vi tvekade med medicinering till vår lille fosterpojke, men när skolan ringde en eftermiddag och bad oss hämta honom för att de inte kunde ha honom kvar där!! Ringde vi BUP och sa – nu är vi beredda att prova…dagen efter började vi med Ritalin och vår och hans värld förändrades i ett slag! Allt föll på plats för honom både hemma och i skolan, vi tror knappt ännu att det är sant. Han orkar lyssna till punkt, inga utbrott av typen, jag kan lika gärna dö… Eller alla grova fula ord i fått slängt till oss, borta helt och hållet…. Enda biverkning vi kan se är att vi får skavsår i öronen av allt han vill berätta och fråga om 🙂 , tidigare berättade eller frågade han aldrig något! Nu kan kan också uttrycka sina känslor, bara orden- nu blev jag glad, gör oss lyckliga och förundrade!

  24. Pingback: Tema Uppfostran – Gästinlägg | coping

  25. Så bra o fint skrivet ❤ Även jag föll i gråt. Det är så svårt ibland att sätta ord på vad man känner o tycker , men här har du Jenny verkligen lyckats få fram en hel del som jag känner igen ❤

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s