0

Höst igen då

Vad snabbt jag har börjat frukta höstarna.  Sommaren har varit så fin. En doshöjning på medicinen och lagom aktivitet.  Göteborg med hotellnätter, tåg, Liseberg och paddan. Sen fick det vara nog. När vi andra åkte till Kolmården stannade han hemma med brorsan. Då försvann katten. Den högt älskade Måns. 

Hur går man vidare då? Med skolstart? 

All depression och ångest var tillbaka. Och med den rädslan för att förra höstens mående skulle återupprepas. Han vågade inte gå dit. Minnet av det stora sveket. Misslyckandet. Utanförskapet. Det minnet är starkare än alla pedagogiska knep och metoder. 

Vi börjar om med allt. Och syftet med skolan är inte lärande.  Det tåget har redan gått. Syftet med skolan är att uppfylla skolplikten så vi inte får vite och att han ska vara van vid åtaganden. Sociala situationer.  Så att han när skolplikten upphör inte helt försvinner.

Men skolan har lärt honom den viktigaste läxan för barn som mitt. Du kan inget. Du hör inte hemma någonstans. Du är inte värd något.

(Idag har han fina lärare i lugn miljö men det är ändå redan gjort).

0

Hur livet förändrades..

Nu har jag ett barn som tar in från omvärlden.  Som tar ställning i olika frågor. Som lyssnar på andra ungdomar/vuxna på Youtube med autism. Förut hade jag ett barn som levde i en liten värld av familj och skola.. inga andra intryck än från oss.

När han nu aktivt tagit ställning mot autism speaks så har han skaffat sig en uppfattning om autismföräldrar.  Och så måste jag svara upp. I alla fall känns det viktigt för mig. Att ge min sanna bild.

Den är inte helt okomplex.  Att få ett barn som från början kräver något extra (annat) kan vara jättesvårt.  För mig försvårades livet av att jag hade en kör av människor runt mig som talade om hur man skulle vara förälder. Jag gjorde inte som de sa utan som mitt barn bad mig. Och den kampen med omgivningen var tuff.

Om man förutsättningslöst får ett barn med annorlunda behov så anpassar man sig efter det. Och då behöver livet inte bli svårt. Bara annorlunda.  Men om man pressas in i mallen – av egen kraft eller av andra – så blir det oerhört slitsamt.

Kommentarer som:
– du måste ha egentid! blir ett extra ok.

Är man själv en flexibel person som har lätt för att anpassa sig till nya situationer och som inte tar för mycket intryck av den där kören av röster som säger hur det borde vara. Om man resignerar och finner jämnmod. Då är livet som autismföräldrar något av det bästa och mest lärorika.

Inte blues utan regnbågens alla färger.
Neuro diversity!  

0

Autism awareness

Nu närmar sig april.  Med den världsautismdagen och light it up blue.
Autismföräldrar tänder blå lampor i fönstren i delar av västvärlden för att öka medvetenheten om autism. Allt har sin grund i den amerikanska föräldrarörelsen Autism speaks. En rörelse som driver frågor om bot, behandlingar och dieter. Och som jag aldrig hört någon vuxen med autism stå bakom.
Självklart är jag för medvetenhet om autism.  Jag vill att alla ska ha förståelse. Men jag vill också att mitt barn och alla andra med autism att känna att de är som de ska. De är i minoritet bara. De ska vara stolta över sig.  Inte känna att det är något hos dem som vi ska rätta till. 

18 juni är det Autism Pride. Något som inte uppmärksammas alls.  Den dagen ska vi börja fira.

0

Intentioner

Stod i duschen i morse och tänkte på skolan.. ständigt skolan. På min sons 3 timmar/dag i skolan utan något egentligt lärande.  Nu har stor del av sjuan gått. . När ska han gå fullt ut? Aldrig? Jag tror inte det. Vad händer sen? Inget gymnasium utan betyg.

Och så tänker jag på skollagen, Temple Grandin och särskolefröken.  Skollagen har goda intentioner.  Tror jag. Även om den misslyckas. För den förutsätter att samma goda intentioner finns i skolan.  Temple Grandin pratar om att man ska uppmuntra specialintressen som kan leda till en yrkeskunskap.  Att personer med autism har speciella egenskaper som gör att hela samhällets utveckling får framåt.  Ts  lärare från särskolan som såg en begåvning som hon inte ville se förloras/ignoreras. Som behövde stimuleras.  Ges möjligheter.  Att han inte skulle hämmad av särskolans läroplan.

Och så grundskolan.  Som dödar allt.

0

Tillägg till tidigare inlägg

Jag har insett varför det blev så här när jag har lyssnat på hur lärarna beskriver tiden i sexan. Han kom över från särskolan runt jul.  Och när han kom hade de en hel del av överlämning från särskolan.  Som man med stolthet valde att inte ta till sig. Istället skalade man bort allt stöd. Att vara i liten grupp och att personalen ”kunde” autism blev anpassning och stöd. Så han höll bara näsan över vattenytan redan då. Och sen kom smällen med överflyttning till vanlig stor klass.  Grunden för fallet var redan lagd. Och nu först förstår de till viss del vilka svårigheter han har. Och ändå inte. För attityden att man bara ska ha det stöd man måste för att andas finns ju kvar.