När livet är som ett gummiband

Jag är snart 53 år gammal. Mina barn är 17 och 13 år. Ja jag vet jag kom igång sent. Allt var sent med mig. Jag var sjukskriven mina första år som ung vuxen och sen blev livet inte riktigt som jag hade tänkt och när jag äntligen bildade familj var jag 36 år.

Så fick jag ett oväntat barn. Ett som behövde hela mig. Och inte mig emot men då får man möblera om lite i vardagen. Planer för ändras och en del får läggas på is. Prioriteringen blev annorlunda än jag tänkt. Och det gick bra. Jag var lycklig med det.

Nu har mer än sjutton är gått. Jag började tänka på mig. Tjejerna är 13 år. De ska börja på högstadiet. Jag bytte jobb när sonen gick ut ur grundskolan. Började pendla igen. Tänkte att han skulle bli lite självständig. Göra lunch själv t ex. Frukost och sånt.

Jag härdar ut men inget blir någonsin som man tänkt. Det kräver en del att få en självständig snart ung vuxen med autism som man alltid försökt skydda. Och det är inte lätt att vara en 13-årig tjej x 2.

Men jag är en snart 53 år gammal autism/tonårsmamma mitt i karriären. Med allt vad det innebär av ångest och sömnlöshet. Och glädje och stolthet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s