Förberedd för livet

Först vill jag tacka alla dryga 4500 läsare som varit här och läst Jennys inlägg om medicinering. Det är ett fantastiskt inlägg som jag otåligt höll på i tre veckor. Och Jenny och hennes söner står mig nära. Finare människor får man leta efter.
Vet inte hur man ska förvalta den uppsjö av läsare som hon dragit hit. Jag kan nog inte svara upp till deras förväntningar.

Jag vet inte vad det är de senaste veckorna som fått mig att tänka på de där kommenterarna man får höra.. första åren. Och sen med förstås. Allt ifrågasättande man utsätts för som förälder. För min del är det främst det selektiva ätandet. När det gäller mat och ätande finns för det mesta ingen pedagogik eller förmildrande omständigheter. Vare sig från specialpedagoger, lärare,  släktingar eller vänner. Allt du gör är att dalta med barnet. När det gäller ätande finns ingen autism. Plötsligt är allt sånt tänkande borta.

Autism generellt ses ofta som en uppfostringsfråga i skolvärlden. Och jag som haft turen att ha mitt barn på specialförskola stötte nyligen på en kvinna som vickat på just den förskolan.  Hon var förskräckt över upplevelsen. Man programmerade barnen med scheman. Hon hade uppenbarligen ingen som helst kunskap om autism. Men får vicka på förskolor där det antagligen finns många barn integrerade med autism. Och ses då som en med erfarenhet inom autism.

Jag hör ofta det där. Om hur vi daltar med våra  barn. Istället för att skydda dem ska vi härda dem för livet utanför. Men vem ser så på sitt barn? Vem kan tänka sig att härda sitt barn för en hård verklighet? Vem? Varför ser man så på oss? Hur tror man att vi med barn med extra känslighet ska ha den huden att vi kan utsätta våra barn för det?

 

 

Annonser

4 thoughts on “Förberedd för livet

  1. Det är fantastiskt när så många tar del av en vardag som är så svår att beskriva. Du startade det hela och nu gör du åtminstone mig lycklig genom att ta upp detta med mat. Jag har en son på 10 år med AS som har levt på allt från ölkorv, ostbågar och mjölk (en bättre period), till popcorn och Loka. Mat är otroligt komplicerat och jag upplever att alla står handfallna.
    Tusen tack för allt du bidrar med!
    /Helena

    • tack helena! här har det varit vaniljglass under en period. hamburgerbröd ibland. spaghetti. pulvermos. när man lyckas sälja in en billyspizza känns det som hela kostcirkeln. min son med autism är också 10 år

  2. Jag har ingen autismdiagnos på mitt barn men däremot en multiallergi som framkallat ett väldigt litet spann på råvaror vi kan tillaga. Lägg sen till att hen inte tycker om all den mat hen kan äta så har du ett perfekt upplägg för förskola, dietist och släktingar att lägga sig i. Det finns INGET som är så provocerande som ett barn som inte äter det som serveras, även om det är saker som ”alla andra” brukar tycka om. I morse satt vi och julmyste och jag fick hen till att äta en bit päron med skal. Den kom nästan i retur pga. skalet. Annars är det mest vit/gul mat som går ner här hemma och absolut inget med skinn. Jag skalar smörgås, korv och frukt.

    Senaste föräldramötet var det bra mat som diskuterades. Att om vi inte kommer till rätta med detta kommer det bli problem i skolan för där finns inte den hjälp som hen nu kan få med en fröken som sitter bredvid. En dietist fick mig att svälta mitt eget barn i 12 dagar innan försöket avbröts. ”barn äter när de blir hungriga”.. nä, inte mitt barn. Inte om det är fel saker som serveras. Sen den gamla klyschan om att mat är ett maktmedel har vi också fått höra från alla. Precis som hen gör detta för att djälvas med oss.. och att vi som föräldrar är slappa som inte bara serverar och och får hen att äta det VI vill. Det alla andra äter. Jag vet inte vad som är värst när det gäller maten. Att ha ett multiallergiskt barn som bara kan äta 1/10 del av andra barns kostcirkel, eller att ha ett barn med autism som väljer att äta så som hen klarar av. Lika illa i ett utomstående perspetiv antar jag.. även om jag tycker att de barnen med autism kanske borde få lite mer förståelse från de som ska kunna saker om diagnoser? Skrämmande är vad det är i alla fall och jag är ofta ohyggligt ledsen efter alla träffar med dietist, läkare och förskolan. Maten, maten, maten, maten.. skrämsel att om vi inte ”ordnar” detta nu kommer hen aldrig äta, kommer få problem längre fram osv. Usch, jag får ont i magen bara jag skriver om det. Ändå vet jag i magen för mig själv här hemma att vi göra rätt. Vi tar det lugnt och sakta, låter hen styra och är det spagetti en hel vecka så får det vara det. Nästa vecka kan det vara ris och köttbullar? Bort med skulden som bara får oss att må dåligt. Låt barnet visa vägen. Förståelse??

    • mat blir ett maktmedel om vi börjar använda det som det. det är vi vuxna som sätter agendan. mina föräldrar använde mat som maktmedel på mig och jag är en selektiv ätare. jag blev sen anorektisk. itne ett dugg förvånande tycker jag. jag ger mina barn det de kan äta och de äter det de vill. de utan diagnos äter mångsidigt, medan sonen med autism äter ensidigt med kosttillskott. hans helt underbara bespisningspersonal på skolan har nog varit de som stått på vår sida och som insisterat på att ge honom mat han blir mätt på. älskar dem!!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s