Tema Uppfostran – Gästinlägg

När jag blir stor kommer jag bli världens bästa mamma! Som en kompis, liksom.

Fri uppfostran, naturligtvis! Barnen ska få följa sina impulser och ges utrymme att upptäcka världen. Begränsningar hämmar den naturliga kreativiteten. Jag tror det första jag kommer köpa är fingerfärg. Vi ska leva på landet, ha hundar och katter. Höns kanske. Barnen ska få vara med på allt! Vill man gå på klubb en kväll, ja, klart de vill vara med. De kan ta hand om varandra också, barn har mycket naturlig visdom. Självklart ska jag ha många.

När jag får barn.

Inte ska jag muta med godis i alla fall. Inte sådär. Det enda jag lär barnet är att skrika efter mer. Det är viktigt att lära barnet att visa hänsyn mot omgivningen. Jäklar vad den ungen skriker. Ja, om det vore jag skulle jag gått ut bara! Släppt allting och gått ut. Så går det om man skriker! Fast jag skulle aldrig bestraffa barnet, aldrig. Men, det är viktigt med principer.  Regelbunden sömn, regelbundna måltider…hur svårt kan det vara egentligen.

Om jag får barn.

Det är viktigt att vara tydlig. Föräldrarna är förebilder, om de visar vägen på ett kärleksfullt sätt, med tydliga regler. Sen ska jag visa att jag litar på mitt barn. Barnet ska få ta ansvar när det är moget för det. Men mycket rutiner, för att skapa trygghet. Barnet ska känna att jag vet bäst, att jag är den självklara auktoriteten. Att vuxna är det! Hänsyn, respekt. Artighet. Jag kan inte tänka mig att min unge kommer skolka eller klottra på väggar.

Vi skulle dela lika på ansvaret, såklart. Vara konsekventa. Det gör hela skillnaden. Jag känner att mitt liv är viktigt och jag tror faktiskt att det är nyttigt för socialiseringsprocessen att barnet ser att jag har egna vänner och intressen. Då slipper det bära tyngden av att vara jordens mitt, mitt allt. Jag tror det är bra att introducera barnvakter på ett tidigt stadium så barnet lär sig att vara social.

Om. Jag vet precis hur jag ska göra.

Om jag får barn kommer jag att älska dig varenda sekund och nåde den som rör min unge.

#1

Det här var väl inte så svårt! Som jag trodde, bara man är lugn och trygg så blir barnet lugnt. Inte som den grannungen. Jag skulle bli galen om min unge skrek sådär. Nä, amma, sova, umgås. Lätt som en plätt. Min unge får man väcka till och med. Han sover ju bara.

Ja, jag åker tunnelbana med min unge. Vad tror du? Hur ska jag annars komma till doktorn? Klart jag vet att det finns bakterier men det är väl inte som att han slickar på rutan eller? Jag vet att han är tjock men han är en bebis och han rör inte på sig som andra bebisar. Jag kan knappast motionera en bebis?

Rulla hit, rulla dit. Ligg på mage, titta upp. Snälla lyft på huvudet. Var är mammas ögon?

Tittut. Ja vi ser dig, tanten, men sorry, vi kan inte leka tittut och inte fasiken vet jag varför han inte kan leka tittut men om du klappar i händerna ska vi kolla på dina händer, jag lovar.

Han är blyg. Nej han vill inte sitta i ditt knä om du inte vill få en spräckt trumhinna på kuppen. Det är möjligt att jag skämmer bort honom genom att bära och amma fortfarande men han vill varken äta eller gå och då känns det som att det finns begränsat med alternativ.  Jag vet att han är mager och ja, jag lagar egen mat, andras mat, jag kryddar med grädde och kärlek men ungen äter bara vaniljyoghurt, falukorv och gröna ärtor. När han själv vill.

Tack för att vi fick komma! Det var jättejättetrevligt och förlåt igen för att ni fick gömma alla era batteridrivna leksaker och att han försökte dra av huvudet på er son för att han grät. Vi är visst inte så vana vid andra barn, ja just det, öppna förskolan är jättebra, dit ska vi gå.

Man behöver faktiskt inte vilja leka med andra ungar, han är lite känslig och varför måste man vara som alla andra? När hans syskon kommer nu kan han vänja sig i lugn och ro i hemmiljö, jag tror faktiskt det är det bästa.

#2

Om du sover på madrass med honom i det rummet så är jag och bebisen i det här och ja jag ska stänga dörren så vi inte hörs. Det är väl inte mitt fel att han skriker! Eller är det mitt fel? På bordet ligger papper och intyg jag inte fattar något av. Telefonnummer till habiliteringen. Broschyrer om autism. Jag har lovat mig själv att aldrig dricka vin så mitt barn ser det för vad ger det för signaler men bara han somnar nu så jag kan ta ett glas vin och få sitta ner annars är det jag som skriker, jag lovar.

Hur många regler kan det finnas? Hur konsekvent måste jag vara? Jag känner mig utmattad. Bvc-sköterskan tittar lite strängt på mig över kanten på sina glasögon. De sover väl i sina egna sängar? Hur skulle de kunna göra det! I spjälsängen ligger allt som kan gå sönder, i storebrors säng ligger far i huset. Barnen ligger i dubbelsängen och jag ligger på soffan och det fungerar utmärkt, tack. Genom detta konsekventa förfarande får jag nästan fyra timmars sömn per natt, vissa nätter sammanhängande. Så jag ler och säger: självklart. Äter ni regelbundet? O ja, så fort de vill äta ger jag vad de vill ha. Ibland hinner jag till och med lägga det på en tallrik. Ingenting fungerar.

Solen lyser, jag vet. Det måste vara trettio grader varmt här inne i tunnelbanan. Storebror är blek och viskar för sig själv, lillebror är knallröd och hoppar oavbrutet i min famn. Svetten rinner nerför halsen på mig. Det enda jag vet som fungerar just nu är detta: att det är samma rutiner varje dag. Därför åker vi tunnelbana den här stekheta dagen som alla andra dagar. Jag ser dina läppar röra sig när du tyst rabblar tunnelbanestationer: Blackeberg, Islandstorget, Ängbyplan. Vi är långt hemifrån. Jag är ensam med mina barn. Jag är ensam, arg och förtvivlad och lyckas på inget sätt skapa sociala kontakter för oss. Ingen orkar med oss. Framför mig sitter två unga asiatiska kvinnor. Svala, oberörda. Oberörbara. Leende, långt hår och halsband. De ler mot min bebis, som stel i kroppen oavbrutet stirrar på dem. En snabb impuls, jag räcker dem mitt barn. Jag ler och låtsas normal, de håller honom hela vägen till Hagsätra och sen kliver vi av.

Säg tack.

Tack.

Säg hej till mormor!

Hej till mormor.

Du säger inte tack och mormors mun blir till ett smalt streck. Den fina bussen du fick! Du snurrar på hjulet. Du säger inte hej, du säger inte förlåt, du säger inte hejdå, du tittar inte på deras ansikten. Jag kan inte lära dig. Du tar kakor innan de sagt varsågoda. Du gråter när du inte får rosen. Kärnan i min uppfostran är numera antal misslyckade släktkalas multiplicerat med min ångest över att inte passa in. Att inte få vara med. Men du vänder dig ifrån dem när de pratar med dig och vi spelar aldrig fotboll om vi slipper. Jag hör mig själv försöka förklara autismen, jag hör dem förklara sina regler. Att jag kanske måste tänka på hur jag uppfostrar mina barn.

Jag punktmarkerar er. Det får inte finnas några glapp i min uppfostran av barnen. Den ska vara oförvitlig. Sitt still, stå upp, skrik inte. Slicka inte på mig. Bit inte i tröjan, slåss inte. Jag viskar hur ni ska göra, jag ber er snälla, knuffa inte omkull alla bebisar som sitter i vägen, ni måste vänta på er tur. Jag skuggar er så ni delar med er, jag avleder när ni får utbrott, jag stoppar russin i munnen på er när vi är i affären. Har jag lyckats baxa runt er och samtidigt fylla en kundvagn med mat så finns det inga arga blickar, inga utbrott i världen som kan få mig att släppa vagnen innan vi kommit ut. Basta.

Mamma, varför ser den gamla gubben så sur ut? Är det för att han är tjock?

Jag håller min hand för din mun och ler olyckligt, ber så hemskt mycket om ursäkt till mannen vi möter. Demonstrativt snörper han på munnen och tränger ut oss mot sidan. Mitt hjärta slår hårt i bröstet. Jag håller för munnen på mitt barn! Varför är mitt behov av att kunna samexistera med en främling på trottoaren större än att förklara det här för dig? När vi kommer hem ritar jag och förklarar i sann habiliteringsanda. Vem säger vad och när. Hur det känns för den sura gamla gubben.

Men han var faktiskt tjock. Det är ju sant!

Nu vet jag. Ni måste lära er att ljuga. Ni måste lära er att hälsa på främlingar jag vill skydda er för. Ni måste lära er att viska det ni tänker, att säga tvärtemot. Ja, framförallt, ljug! Åh så roligt att du kom! Tack för presenten jag inte vill ha. Maten smakade bra, jag är bara mätt.

Det känns som att vi åker slalom, vi svischar nerför en backe i mörkret, hukar under grenar tunga av snö. De ljusa, lättåkta partierna glimtar till här och där. Hinner ni se dem? Hinner ni känna att ni kan njuta av farten? Jag och mina principer. Jag börjar jag förstå att de handlar om att få in er i ett samhälle som är obegripligt och kräver för mycket. De handlar om att jag är rädd, rädd för vad som ska hända er annars.

Återigen uppfordrande och anklagande blickar på mig. Han har en röd personalrock och en skylt på bröstet med uppmaningen: Fråga mig!  Han säger, du fattar att du får ersätta den där. Håll ordning på din unge va! Lillebrors skrik ekar i bakgrunden, krossat glas på golvet, utspilld läsk i affären.  Jag känner i fickan efter min lilla lapp Situationen du just har bevittnat är svår att förklara, mitt barn har autism men jag är så trött. Jag orkar inte längre. Jag känner mig innesluten som i en bubbla, hjärtat dunkar och jag är torr i munnen. I ögonvrån ser jag storebror springa ut på busstorget, han brukar gömma sig där vid en hållplats med mössan nerdragen över ansiktet när det går åt helvete för oss i Högdalens centrum.

Om jag får barn kommer jag att älska dig varenda sekund och nåde den som rör min unge

Vad tror du, säger jag, med halsen full av gråt och trots. Förstår du inte att om han kunde, skulle han göra annorlunda.

I tunnelbanan hem lutar lillebror huvudet mot en dam i päls. Han slickar lite försiktigt på den, viskar tyst.

Han tror det är Chewbacca, säger storebror och drar ner mössan över ögonen.

Ja den är fin, säger jag. För det är den.

 

Tidigare inlägg av Jenny:

https://hantera.wordpress.com/2009/12/26/tack-jenny-p-for-ditt-gripande-bidrag/

https://hantera.wordpress.com/2012/12/16/tema-medicinering-gastinlagg/

Annonser

8 thoughts on “Tema Uppfostran – Gästinlägg

  1. Starkt, starkt inlägg av dig. Känns ända in i min själ. Det är bara att orka med,för oss med barn som har autism finns inget alternativ.

  2. Pingback: Tema Uppfostran - Gästinlägg | Asperg...

  3. Jag måste bara säga att jag är stum av beundran. Vilken kämpe du är! Och vilken tur att dina barn fick just dig till mor!
    Du gör det så fantastiskt bra! Glöm aldrig det!
    Många kramar
    Nina

  4. Reblogga detta på tiger tiger inte and commented:
    Underbart skrivet om föräldraskap med extra allt. Mitt-i-prick berör det helvetesgapet mellan ambition och verklighet.
    PS. Jag vet att jag ofta lägger in samma saker på Facebook som på denna blogg, men – så är det!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s