0

Tema Traditioner: Jul jul strålande jul

Så var julen här.  Julaftonen är avklarad.

Som jag har berättat tidigare (för den som följer mig) så är våra jultraditioner ganska avskalade. Inget släktfirande. Ganska begränsat med julmat – vi kommer överens om ett antal rätter och handen på hjärtat så har vi ändå för mycket mat kvar.

Först frågar jag om barnen vill ha överraskningen eller om de vill veta vad de ska få. Var och en får avgöra och alla vill ha överraskningen. Även om det är oerhört påfrestande. T klarade det jättebra i år. Så även förra året. Vi har gjort så lite väsen av julen under adventstiden som möjligt. Ljus, stjärnor och julkalender. Och förstås lussebullsbak. Ett av de yngre barnen har haft svårast den här julen med härdsmältor dagligen. Vi har verkligen försökt att hjälpa och underlätta men det har ändå varit jobbigt. Väntan.

Vi är med i kyrkans julspel på julaftonsmorgonen så efter grötfrukost så har det burit i väg dit. Sen till farmor en stund, jullunch och sen julklapparna.

Bäst den här julen var att alla barn har vart engagerade och både pysslat och köpt julklappar. Slagit in dem själva och skrivit namn på etiketterna. Vi hade en avslappnad, skön och fin jul. Med lite för mycket rester i kylsåpet. Alla är nöjda och T gav som vanligt betyget: Bästa julen någonsin!!

God fortsättning alla!

Annonser
0

Tema Rutiner – en förutsättningen för att ha lite kaos då och då

Tänk att inte kunna föreställa sig vad som ska hända om du inte vet exakt hur det ska bli. Tänk att hamna i ett stort svart hål av att tiden förskjuts eller för att det står en ny grön lampa i köksfönster. Eller för att du har nya kalsonger. Eller för att taxin är sen. Tänk att det du har gjort en sak en gång och det genast blir det sätt det kommer att ske på varje gång hädanefter.

Så kan det vara när man har autism.

Jag är inte den mest rutinbundna och strukturerade personen. Det tog mig ganska lång tid att förstå hur man skapade rutiner och strukturer för T. Jag började nog innan jag förstod hur jag skulle göra men kanske inte så optimalt. Jag förstod heller inte vad det var hos honom som krävde rutinerna och strukturen. Och då kunde jag inte stötta honom på ett bra sätt. När jag väl förstod och kunde sätta mig in i hur hans verklighet var – på ett ungefär – så kunde jag hjälpa honom genom dagen. Idag är han också väldigt duktig på att tala om.

Det är de inte nödvändigt med exakta rutiner. Utan mer i det stora och ibland i det lilla. Det är en fråga om tajming. Att känna sig för. Vara lyhörd. Som att gå upp samma tid varje morgon. Att få frukost samma tid varje morgon. Att få samma luft mellan att klä på sig, borsta tänderna och gå ut till taxin varje morgon. Att veta i förväg att det blir en annan sorts bröd eller om jag glömt att köpa oboy.

Om det händer något jobbigt i skolan eller fritids är det en trygghet att veta att när man kommer hem så väntar en rutin som man känner igen. När den finns kan man ibland utmana och göra saker som bryter från dem för man vet (och måste vara tydligt med det) att sen är vi tillbaka i samma rutin igen. Fast det förutsätter ju att det är rutiner som känns bra.

Kaos hos oss är när vi har gäster eller åker iväg någonstans. Det händer inte ofta men då och då. Då är strukturen före och efter. Och under tiden kaos råder bygger vi upp hållpunkter för att överleva.

En viktig sak är att rutinerna är där för T:s skull. Om han vill ändra så finns det ingen anledning för mig att vara oflexibel och sätta mig på tvären. Det är inte mina rutiner. Ibland kan det bli riktigt lyckat att ändra dem. Som det blev för oss kvällen före skolstart i augusti. Jag satt med T och suddade på sigvarttavlan och vi gick igenom hans dagar. Och ändrade några grejer. Flyttade tablett, bad och sova lite tidigare på kvällen – T har haft grav sömnstörning sedan födseln – och det blev så bra att han vill lägga sig tidigt hela veckan. Även fredag- och lördagkvällar. Han vaknar först av alla på morgnarna och väcker mig kl sex både lördagar och söndagar. Men han mår gott.

Tema kommunikation - del 2

8

Tema Uppfostran – Gästinlägg

När jag blir stor kommer jag bli världens bästa mamma! Som en kompis, liksom.

Fri uppfostran, naturligtvis! Barnen ska få följa sina impulser och ges utrymme att upptäcka världen. Begränsningar hämmar den naturliga kreativiteten. Jag tror det första jag kommer köpa är fingerfärg. Vi ska leva på landet, ha hundar och katter. Höns kanske. Barnen ska få vara med på allt! Vill man gå på klubb en kväll, ja, klart de vill vara med. De kan ta hand om varandra också, barn har mycket naturlig visdom. Självklart ska jag ha många.

När jag får barn.

Inte ska jag muta med godis i alla fall. Inte sådär. Det enda jag lär barnet är att skrika efter mer. Det är viktigt att lära barnet att visa hänsyn mot omgivningen. Jäklar vad den ungen skriker. Ja, om det vore jag skulle jag gått ut bara! Släppt allting och gått ut. Så går det om man skriker! Fast jag skulle aldrig bestraffa barnet, aldrig. Men, det är viktigt med principer.  Regelbunden sömn, regelbundna måltider…hur svårt kan det vara egentligen.

Om jag får barn.

Det är viktigt att vara tydlig. Föräldrarna är förebilder, om de visar vägen på ett kärleksfullt sätt, med tydliga regler. Sen ska jag visa att jag litar på mitt barn. Barnet ska få ta ansvar när det är moget för det. Men mycket rutiner, för att skapa trygghet. Barnet ska känna att jag vet bäst, att jag är den självklara auktoriteten. Att vuxna är det! Hänsyn, respekt. Artighet. Jag kan inte tänka mig att min unge kommer skolka eller klottra på väggar.

Vi skulle dela lika på ansvaret, såklart. Vara konsekventa. Det gör hela skillnaden. Jag känner att mitt liv är viktigt och jag tror faktiskt att det är nyttigt för socialiseringsprocessen att barnet ser att jag har egna vänner och intressen. Då slipper det bära tyngden av att vara jordens mitt, mitt allt. Jag tror det är bra att introducera barnvakter på ett tidigt stadium så barnet lär sig att vara social.

Om. Jag vet precis hur jag ska göra.

Om jag får barn kommer jag att älska dig varenda sekund och nåde den som rör min unge.

#1

Det här var väl inte så svårt! Som jag trodde, bara man är lugn och trygg så blir barnet lugnt. Inte som den grannungen. Jag skulle bli galen om min unge skrek sådär. Nä, amma, sova, umgås. Lätt som en plätt. Min unge får man väcka till och med. Han sover ju bara.

Ja, jag åker tunnelbana med min unge. Vad tror du? Hur ska jag annars komma till doktorn? Klart jag vet att det finns bakterier men det är väl inte som att han slickar på rutan eller? Jag vet att han är tjock men han är en bebis och han rör inte på sig som andra bebisar. Jag kan knappast motionera en bebis?

Rulla hit, rulla dit. Ligg på mage, titta upp. Snälla lyft på huvudet. Var är mammas ögon?

Tittut. Ja vi ser dig, tanten, men sorry, vi kan inte leka tittut och inte fasiken vet jag varför han inte kan leka tittut men om du klappar i händerna ska vi kolla på dina händer, jag lovar.

Han är blyg. Nej han vill inte sitta i ditt knä om du inte vill få en spräckt trumhinna på kuppen. Det är möjligt att jag skämmer bort honom genom att bära och amma fortfarande men han vill varken äta eller gå och då känns det som att det finns begränsat med alternativ.  Jag vet att han är mager och ja, jag lagar egen mat, andras mat, jag kryddar med grädde och kärlek men ungen äter bara vaniljyoghurt, falukorv och gröna ärtor. När han själv vill.

Tack för att vi fick komma! Det var jättejättetrevligt och förlåt igen för att ni fick gömma alla era batteridrivna leksaker och att han försökte dra av huvudet på er son för att han grät. Vi är visst inte så vana vid andra barn, ja just det, öppna förskolan är jättebra, dit ska vi gå.

Man behöver faktiskt inte vilja leka med andra ungar, han är lite känslig och varför måste man vara som alla andra? När hans syskon kommer nu kan han vänja sig i lugn och ro i hemmiljö, jag tror faktiskt det är det bästa.

#2

Om du sover på madrass med honom i det rummet så är jag och bebisen i det här och ja jag ska stänga dörren så vi inte hörs. Det är väl inte mitt fel att han skriker! Eller är det mitt fel? På bordet ligger papper och intyg jag inte fattar något av. Telefonnummer till habiliteringen. Broschyrer om autism. Jag har lovat mig själv att aldrig dricka vin så mitt barn ser det för vad ger det för signaler men bara han somnar nu så jag kan ta ett glas vin och få sitta ner annars är det jag som skriker, jag lovar.

Hur många regler kan det finnas? Hur konsekvent måste jag vara? Jag känner mig utmattad. Bvc-sköterskan tittar lite strängt på mig över kanten på sina glasögon. De sover väl i sina egna sängar? Hur skulle de kunna göra det! I spjälsängen ligger allt som kan gå sönder, i storebrors säng ligger far i huset. Barnen ligger i dubbelsängen och jag ligger på soffan och det fungerar utmärkt, tack. Genom detta konsekventa förfarande får jag nästan fyra timmars sömn per natt, vissa nätter sammanhängande. Så jag ler och säger: självklart. Äter ni regelbundet? O ja, så fort de vill äta ger jag vad de vill ha. Ibland hinner jag till och med lägga det på en tallrik. Ingenting fungerar.

Solen lyser, jag vet. Det måste vara trettio grader varmt här inne i tunnelbanan. Storebror är blek och viskar för sig själv, lillebror är knallröd och hoppar oavbrutet i min famn. Svetten rinner nerför halsen på mig. Det enda jag vet som fungerar just nu är detta: att det är samma rutiner varje dag. Därför åker vi tunnelbana den här stekheta dagen som alla andra dagar. Jag ser dina läppar röra sig när du tyst rabblar tunnelbanestationer: Blackeberg, Islandstorget, Ängbyplan. Vi är långt hemifrån. Jag är ensam med mina barn. Jag är ensam, arg och förtvivlad och lyckas på inget sätt skapa sociala kontakter för oss. Ingen orkar med oss. Framför mig sitter två unga asiatiska kvinnor. Svala, oberörda. Oberörbara. Leende, långt hår och halsband. De ler mot min bebis, som stel i kroppen oavbrutet stirrar på dem. En snabb impuls, jag räcker dem mitt barn. Jag ler och låtsas normal, de håller honom hela vägen till Hagsätra och sen kliver vi av.

Säg tack.

Tack.

Säg hej till mormor!

Hej till mormor.

Du säger inte tack och mormors mun blir till ett smalt streck. Den fina bussen du fick! Du snurrar på hjulet. Du säger inte hej, du säger inte förlåt, du säger inte hejdå, du tittar inte på deras ansikten. Jag kan inte lära dig. Du tar kakor innan de sagt varsågoda. Du gråter när du inte får rosen. Kärnan i min uppfostran är numera antal misslyckade släktkalas multiplicerat med min ångest över att inte passa in. Att inte få vara med. Men du vänder dig ifrån dem när de pratar med dig och vi spelar aldrig fotboll om vi slipper. Jag hör mig själv försöka förklara autismen, jag hör dem förklara sina regler. Att jag kanske måste tänka på hur jag uppfostrar mina barn.

Jag punktmarkerar er. Det får inte finnas några glapp i min uppfostran av barnen. Den ska vara oförvitlig. Sitt still, stå upp, skrik inte. Slicka inte på mig. Bit inte i tröjan, slåss inte. Jag viskar hur ni ska göra, jag ber er snälla, knuffa inte omkull alla bebisar som sitter i vägen, ni måste vänta på er tur. Jag skuggar er så ni delar med er, jag avleder när ni får utbrott, jag stoppar russin i munnen på er när vi är i affären. Har jag lyckats baxa runt er och samtidigt fylla en kundvagn med mat så finns det inga arga blickar, inga utbrott i världen som kan få mig att släppa vagnen innan vi kommit ut. Basta.

Mamma, varför ser den gamla gubben så sur ut? Är det för att han är tjock?

Jag håller min hand för din mun och ler olyckligt, ber så hemskt mycket om ursäkt till mannen vi möter. Demonstrativt snörper han på munnen och tränger ut oss mot sidan. Mitt hjärta slår hårt i bröstet. Jag håller för munnen på mitt barn! Varför är mitt behov av att kunna samexistera med en främling på trottoaren större än att förklara det här för dig? När vi kommer hem ritar jag och förklarar i sann habiliteringsanda. Vem säger vad och när. Hur det känns för den sura gamla gubben.

Men han var faktiskt tjock. Det är ju sant!

Nu vet jag. Ni måste lära er att ljuga. Ni måste lära er att hälsa på främlingar jag vill skydda er för. Ni måste lära er att viska det ni tänker, att säga tvärtemot. Ja, framförallt, ljug! Åh så roligt att du kom! Tack för presenten jag inte vill ha. Maten smakade bra, jag är bara mätt.

Det känns som att vi åker slalom, vi svischar nerför en backe i mörkret, hukar under grenar tunga av snö. De ljusa, lättåkta partierna glimtar till här och där. Hinner ni se dem? Hinner ni känna att ni kan njuta av farten? Jag och mina principer. Jag börjar jag förstå att de handlar om att få in er i ett samhälle som är obegripligt och kräver för mycket. De handlar om att jag är rädd, rädd för vad som ska hända er annars.

Återigen uppfordrande och anklagande blickar på mig. Han har en röd personalrock och en skylt på bröstet med uppmaningen: Fråga mig!  Han säger, du fattar att du får ersätta den där. Håll ordning på din unge va! Lillebrors skrik ekar i bakgrunden, krossat glas på golvet, utspilld läsk i affären.  Jag känner i fickan efter min lilla lapp Situationen du just har bevittnat är svår att förklara, mitt barn har autism men jag är så trött. Jag orkar inte längre. Jag känner mig innesluten som i en bubbla, hjärtat dunkar och jag är torr i munnen. I ögonvrån ser jag storebror springa ut på busstorget, han brukar gömma sig där vid en hållplats med mössan nerdragen över ansiktet när det går åt helvete för oss i Högdalens centrum.

Om jag får barn kommer jag att älska dig varenda sekund och nåde den som rör min unge

Vad tror du, säger jag, med halsen full av gråt och trots. Förstår du inte att om han kunde, skulle han göra annorlunda.

I tunnelbanan hem lutar lillebror huvudet mot en dam i päls. Han slickar lite försiktigt på den, viskar tyst.

Han tror det är Chewbacca, säger storebror och drar ner mössan över ögonen.

Ja den är fin, säger jag. För det är den.

 

Tidigare inlägg av Jenny:

https://hantera.wordpress.com/2009/12/26/tack-jenny-p-for-ditt-gripande-bidrag/

https://hantera.wordpress.com/2012/12/16/tema-medicinering-gastinlagg/

2

Tema Uppfostran

Som jag har funderar runt temat.. Vadå uppfostran? Men visst är uppfostran viktig – för alla barn.

Jag gör nog inte någon skillnad på barnen i hur mycket kärlek och ömhet jag ger dem. Uppfostran för mig är inte gränser och bestraffningar. Det är närhet, kärlek, trygghet. Och samspel. I samspelet sätter jag upp gränser för vad jag tycker är ok. Och vi möter upp varann. Var och en gör sitt bästa för att få till samspelet. Jag möter mitt barn där det barnet befinner sig. Det är inte en balansgång. Det är relationer.

Jag litar på att mina barn har goda intentioner. Att de gör så gott de kan. I alla situationer. Jag visar dem respekt och de ger mig detsamma tillbaka. Allt handlar om samspel. Det är ingen skillnad med att ha barn med autism eller barn utan autism. Inte i vår familj. Jag jämför inte med familjer med barn på tidig utvecklingsnivå för där kan det se helt annorlunda ut. I vår familj. Alla vill samarbeta. Alla vill samspela. På sina villkor.

Det vill de i skolan också. Alla barn. Med rätt förutsättningar och i relationer. Finns inte relationerna så rasar det. Det är där jag ser att skolan felar. Man har glömt vad samspelet kommer av.

Det behövs inga bestraffningar eller belöningar. En sur/arg/besviken mamma är straff nog. En glad, stolt mamma är belöning nog. Och tryggheten i tilliten gör att man törs utvecklas.

Ja det var vad jag hade att säga.. inget om autism eller så..

3

Tema Fördomar

Jag vet inte om det är fördomar eller om människor bara hakar fast vid begrepp som ger dem tröst och trygghet.. Jag kan se att vissa uttryck kan ge personen som använder sig av dem en viss försäkran. Klassikern att bara riktigt starka människor får barn med funktionshinder är en sån. Är man inte jättestark så ”slipper man” få ett barn med funktionsnedsättning. Jag är ledsen att ta er ur villfarelsen. Men antingen stärks man av det, går på knäna och/eller går under. Det finns alla varianter. Massor med föräldrar till barn med funktionshinder är sjukskrivna för utmattningsdepressioner. Någon form av kris tror jag att det blir för alla men hur vi klarar det är väldigt olika. Att man ”klarar” det beror inte på personlig styrka utan på att man måste. Varje dag.

En annan klassiker är att det går att fostra bort neuropsykiatriska funktionsnedsättningar genom att vara konsekvent. Jag skulle nog hellre vilja säga att det går alltid att få problemen att bli värre genom att vara oflexibel som vuxen.  Och det tror jag gäller alla barn. Att vara konsekvent på ett positivt sätt som förälder är att hålla vad man lovar. Och att vara sann mot sig själv. I övrigt kan nog den där konsekvensen dra dit peppar’n växer..

Jo, barn (och vuxna) med autism kan vara båda söta och kloka. Och roliga.

Nej, man måste inte se folk i ögonen. Det finns massor med människor som lever fullvärdiga liv utan att se in i ett enda par ögon. Och man måste inte ta det som en personlig förolämpning.

Nej, det är inte en olycka att få ett barn med funktionshinder. Det är en lycka att få barn.

Nej, det är inte synd om syskon till barn med funktionshinder. Det är synd om barn som inte får sina behov tillgodosedda. Det händer i alla sorters familjer.

2013-06-14 11.59.54

0

Tema Hjälpmedel – ta reda på vad som finns!

Jag inbillar mig att när man får ett barn med ett rörelsehinder/hörselskada/synskada så presenteras man inför de hjälpmedel som finns. Jag vet inte säkert men jag tror ändå att habiliteringspersonalen visar upp ungefär samma hjälpmedel runt om i landet. Behöver man en rullstol så får man det vare sig man bor i Skåne eller Lappland. Jag kan förstås ha fel och det finns förstås mer eller mindre generösa landsting/kommuner och mer eller mindre kunniga arbetsterapeuter.

När man får ett barn med en neuropsykiatrisk diagnos som autism eller som vuxen diagnostiseras med autism är det inte säkert att du ens får träffa en arbetsterapeut. Och man bör ha god kunskap om vilka hjälpmedel som finns, för det är inte så vanligt att man erbjuds några. Nätverkande med andra föräldrar är nog A och O (om du nu är förälder). Googlande. Sökande efter information. Olika landsting är som sagt olika generösa. Och en del kontaktpersoner glömmer den första insatsen i Lagen om särskilt stöd och service – nämligen Råd och stöd. Där borde rimligtvis information om vad man kan få för hjälp ingå.

Min T har varit inskriven på barnhabiliteringen sen han var tre år gammal. Nu har vi fått träffa en bra arbetsterapeut. Och blivit informerad om att vi hade kunnat få mycket mer tidigare. I och för sig har vi klarat oss bra men en del handlar ju om livskvalitet, Inte bara att överleva,

Bolltäcke fick vi prova ett – gigantiskt med jättestora bollar – i en månad när T var fyra år. Gillade vi det kunde vi köpa ett själva för ungefär sex tusen kronor.

Timstock fick vi ganska omgående – tjugo minuters. För tre år sen ungefär fick vi en sextio minuters också.

Bildprogram fick jag köpa själv. Vi har pictogram. Landstinget har Boardmaker. Men vi har bara fått hjälp med enstaka bilder,

Sigvarttavla – dygnstavla – fick vi när han var ca 7 år. Den är en jättehjälp för honom.

Trehjulig cykel får vi låna mot depostion till T blir myndig. Då ska den lämnas tillbaka enligt nya regler. Förr fick man cykel som hjälpmedel även som vuxen.

Kedjetäcke – vårt senaste tillskott. T sover som en bebis under åtta kilo kedjor. Svårt att fatta för mig men gillar han det så.. Jobbigt att bädda rent bara.

Numera är ju tekniken tillgänglig och billig med appar t ex så man är inte beroende av Handi och sånt. Vårt landsting har koncentrerat sig på att ha koll på appar för iPhone/iPad enbart. Så har man en Android är det inte lätt att ta reda på vad som finns. Det finns ett kognitivt hjälpmedel som heter Memoplanner. En del gillar den och en del tycker den är bökig. Comei har programvaror.. det är en djungel.

Vi använder inte så mycket appar. Vi har kvar våra gamla teacch-scheman och använder sigvarttavlan. Och nöjer oss med det så länge.

Lycka till i djungeln!

0

Tema Sömn – eller bristen på densamma..

När mina lilla Tårta föddes var det mycket som inte stämde. Amningen, sömnen, att ligga själv ett ögonblick, åka vagn, vara i pappas famn eller hos någon annan släkting. Nej det var bara på mig. Han flyttade ut till andra sidan huden och där stannade han till han var två år. Han bodde på mig. All tid frånskild från min kropp var ansträngande, jobbig och tårdrypande. Jag satt på toaletten med honom i famnen… och alla andra tyckte förstås att jag var en hemsk mamma.

Han sov kortare stunder redan från bebistiden. Och det blev bara värre och värre med tiden. Nattningarna blev timslånga. Innan jag insåg att de var helt värdelösa. Inte somnade han tidigare för att jag la honom! Kontakten med övriga familjen blev nästan obefintliga. Jag satt/låg hos sonen i timmar och sen var det ju natt. Och sen var jag jättetrött och hann inte med hushållsarbetet.  Gnissel gnissel i relationerna. Han somnade en stund vid elva tolv sen var han vaken igen vid två.. jag var trött.

Vid två års ålder fick vi första utlåtandet – autism – men jag kan inte minnas att man egentligen berörde sömnproblematiken då. Men vid tre års ålder hade jag gett upp nattningar i alla fall. Jag lät honom vara med mig. Vid teven. Vid datorn. Han somnade till slut sittandes i en fåtölj medan han såg på Easy rider eller Riddick.. Ja jag vet att det inte är filmer för en treåring men han somnade. Och han valde de här filmerna själv. Han hade ingen uppfattning om att det var våld eller blod i dem. Nu skulle han aldrig se dem. För nu skulle han förstå.

Jag jobbade heltid och var tvillinggravid. Somnade på jobbet efter hans vaknätter.. och i v 16 i graviditeten blev jag sjukskriven p g a den stress jag utsattes för med bristande sömn och ett barn som rymde, bodde på mig, inte sov och som behövde stimulans all vaken tid. Då sov jag på dagarna medan han var på dagis och sen var vi vakna på nätterna.

I v 30 åkte jag in till förlossningen och blev kvar på sjukhuset i sex veckor med sängläge för att tvillingtjejerna skulle stanna kvar därinne ett tag till. När vi kom hem – jag och bebisarna – hade T fått inte bara en autismdiagnos utan också melatonin. Ungen sov! Gav vi för tidigt – så han somnade som ett vanligt barn – så vaknade han mitt i natten och var utsövd. Nej vi fick ge honom senare men han somnade i sin säng. För första gången sömnig. Vi såg den där känslan av välbehag vid insomnandet som vi aldrig sett förut. Tänk att ha varit trött men inte kunna känna sömnighet. Då blir tröttheten bara en obehaglig känsla som man måste avvärja. Man blir speedad, ledsen, arg, gråter. Melatonin är ett kroppseget hormon som gör att vi blir sömniga. Det är inget sömnmedel. Det kan inte göra dig trött om du inte är det. Och det är borta ur kroppen på tre timmar. Helt utan biverkningar.

T har fortsatt att ha ett ganska litet sömnbehov. Att somna vid 23 en skolkväll är inte ovanligt. Fram till alldeles nyligen. Jag vet inte om det håller i sig men från skolstarten den här terminen ändrade jag lite på hans sigvarttavla och det blev lite nya kvällsrutiner. Han fick också ett kedjetäcke på åtta kilo. Idag lägger han sig vid halv nio. Och sover vanligen vid halv tio. Jag vet inte om det är tillfälligt eller om det kommer vara så här nu. Han vill ha samma rutin helg som vardag och det får han förstås. Det är lite tomt och konstigt att han stänger sin dörr, tittar en liten stund på en film och sen sover. Och vaknar utsövd. Tycker att skolan är rolig och jobbar på som sjutton.

Plötsligt händer det..

(så stor som han är nu har han bett mig att inte publicera några bilder på honom och det är bara att respektera)