Hur värjer vi oss?

På allt fler ställen dyker de upp – teorierna om hur vi som föräldrar (främst mammorna) orsakar npf genom att inte se våra barns behov. Genom att inte svara upp mot dem. Stress- och sårbarhetsteorin alltså. Att våra barn skulle vara lite extra känsliga och genom vårt försumliga föräldraskap skapar vi beteenden som adhd och autism. Pendeln är på väg tillbaka. I Frankrike, Spanien och Italien har de aldrig gjort vår resa med Björn Kardesjö och Christopher Gillberg i frontlinjen. Där har föräldrarna alltid varit skurkarna. Scientologernas lobby är oerhört stark.

Strider under hjärnåldern av Vanna Beckman beskriver en del av vad som händer.

Här är en bra sida med: http://www.vof.se/folkvett/20081eva-karfves-fortalskampanj

Men hur värjer vi oss som föräldrar mot det här? Många lever med tvivel. Varför blev det så här? Var det något jag gjorde fel? Det kommer nya rön varje dag om hur vi på olika sätt orsakat våra barns tillstånd.

Personligen har jag inga problem med det här mer än att jag blir upprörd över att rörelsen alls finns. I övrigt skulle jag bli stolt om någon menade att jag var orsak till att min son är som han är för han är faktiskt alldeles perfekt som han är. Men jag vet att det finns andra som är mer sårbara.

Annonser

42 thoughts on “Hur värjer vi oss?

  1. Genom kunskap värjer man sig, och trygghet tror jag. Fast som du skriver, många är sårbara. Då är forum som detta väldigt bra där man som förälder kan hitta information, stöd och inspiration.

  2. Jag trodde att det där var en föråldrad ide som var på väg att försvinna? Verkligen illa om det är en pendel som är på väg tillbaks!

    Länken ”Strider under hjärnåldern” har f.ö. blivit fel på nåt vis.

    • Tänk om det vore så väl 😦 Amningshjälpen hade Tomas Ljungberg som talare under riksträffen och det var just hans syn på adhd han talade om.

  3. Jag funderar på varför… jag är en sån som vill ha svar men inga sådana svar… jag vet att inte jag gjort min son till en diagnos och jag tror heller inte att jag ätit eller gett ett vaccin som inte var bra. vi vill gärna ge något eller någon skuld för att det inte blev det normala vi vår värld vi kan inte acceptera att vi alla är lika underbara som vi är även om vi inte är precis efter några normer någon skapat….

    Men givetvis funderar jag… hur uppstår det och hur fungerar mitt barn… jag skulle vilja uppleva det en stund för att förstå lite lite bättre.

    Men visst är det konstigt att människor orkar skuldbelägga… vem fasen gör sitt barn till något som i dagens läge innebär utanförskap eller annorlundaskap som tex homosexualitet osv…. så fy ja… man blir arg.

    //tess

    • Jag tror absolut inte att du har gjort honom till den han är. Eller så har du det, han kom från din mage.
      Att skuldbelägga sig som förälder är så lätt, och ännu lättare när man har barn som inte följer mallen. Eller om man själv inte följer mallen.
      Jag tycker alla har rätt att få vara sig själva.

      • Jag skuldbelägger mig inte men jag undrar varför… och jag tycker oxå att alla ska vara och få vara sig själva vilket inte ens jag får som anses normal vad nu normalt är…. MEN… ja han kommer från min mage och givetvis har han fått något från mig eller sin pappa GENOM arv… inte genom att han inte haft gränser….

  4. Tack för ditt inlägg. Man tar sig för pannan. Har du inte läst den (man vet ju inte) så läs gärna Gunilla Gerlands På förekommen anledning också. Den är super och handlar inte riktigt om det här men också om vrångbilder, skuldbeläggande av föräldrar som förklaringsmodell osv. Läskig, men bra, som allt jag läst av henne.

    • Ja allt Gunilla Gerland skriver är bra och På förekommen anledning står i hyllan… oläst. Tack för att du påminde mig!

  5. Att ge sina barn en trygg tillvaro och extra stor dos självkänsla tror jag är bästa sättet att värja sig. Hur det än är. Som förälder kan man bli ledsen, slicka såren och komma tillbaka men det är den där påverkan ens barn får som sitter kvar som en tagg i hjärtat på en.

    Kommentaren jag egentligen tänkte skriva dock är; Tycker du är en fantastisk människa, som engagerar dig!

  6. Vanna Beckmans bok har jag inte haft ork eller lust att läsa eftersom jag vet att jag kommer att bli så arg. Bara man nämner nåt om Eva Kärfve så känner jag hur jag liksom ryser inombords och börjar liksom sticka och hoppa i kroppen och hjärtat på nåt sätt. Helkorkat kanske men jag känner att jag blir så vansinnigt arg. Jag älskar mina barn precis som dom är och kan också tänka som du Anna att om det är pga mig som dom är som dom är så ska jag vara stolt, men sen är det ju det att deras liv i vårat samhälle inte är så himla enkelt och jag har inte ork att alltid vara där och strida för dom heller och det gör dem utsatta och det är en sorg för mig att de inte ska få må bra.
    Ibland träffar jag på människor som liksom ”beskyller” föräldrar för att vara orsak till sina barns svårigheter och jag måste erkänna att jag har svårt att behärska mig och prata på ett lugnt sätt med dessa människor, jag blir så ilsken inuti så jag inte vet hur jag ska bete mig knappt. Men jag lär mig väl för jag tror inte man kommer nånstans genom att tappa kontrollen heller… hehehe.
    Jag hoppas att det där synsättet trycks ner rejält för det är fel. Fel,fel,fel! Grrrr!
    Gunilla Gerlands bok ja, den har inte jag heller läst, det borde jag ju! Genast 🙂

    • Ja de är sånt man blir ledsen av att just våra barn pga av människor runt om som inte förstår gör livet så förbannat mycket svårare för dom än vad det skulle behöva vara…. alla dessa fördomar. Klart ingen av oss GJORT våra barn till sin diagnos det är så dumt så man blir tokig…

  7. Jag är tyvärr en av dem som faktiskt tror att föräldraskapet och miljön kan ha en del i detta med diagnoser. När jag påbörjade min lärarutbildning så sades det att det fanns 1 i varje klass med någon form av npf-diagnos. I dag har jag oftast 4-5 elever i en klass som har npf-diagnos. Och en del som är under utredning. Jag tror faktiskt att hälften av alla adhd och asperger diagnoser skulle halveras om klasserna minskades till ca 15 elever istället för 24-28 som är vanligt idag.
    När jag gjorde mitt examensarbete så ansåg alla lärarna vi intervjuade att koncentrationssvårigheter hos elever ökat markant.

    Observera nu att jag talar om koncentrationsvårigheter och npf i allmänhet. Vad gäller den mer klassiska autismen har jag ingen åsikt om.

    Hur som haver. Idag har elever en arbetsdag som överstiger vuxnas arbetsdag. En stor majoritet av eleverna går först på dagis långa tider, sedan börjar de skolan i en stor klass och sedan fritids. Många elever kommer hem först vid 17-18-tiden. Då är deras föräldrar trötta efter en lång arbetsdag. Gränssättningen falerar, och den onda cirkeln startar.

    Så ja…vad gäller adhd och aspergers syndrom så tror jag att miljön har en stor påverkan på barnens problematik, och där ligger även närmiljön. Och jag tror faktiskt att många föräldrar faktiskt hellre vill ha en diagnos på sitt barn än att behöva ändra sitt föräldraskap. Och jag tror lärare hellre ser att en elev har en diagnos för då har man något att skylla på.

    Och det räcker att se på samhället i stort. Man kan inte bara stanna hemma från jobbet för att man är trött och inte orkar. Man måste sjukskriva sig. För att det ska anses egalt att stanna hemma från jobbet måste man vara sjuk.

    Så miljön har i högsta grad påverkan på oss och våra barn.

    • du tror alltså att man kan få adhd/as-liknande problematik p g a dålig gränssättning? är inte det ett ganska förlegat sätt att se på de här diagnoserna? att man tror att det beror på slapphet… det är ju inte gränssättning som hjälper dem. ökad gränssättning är ett klockrent recept på utagerande beteende och våldsamma utbrott. mer flexibilitet och anpassning skulle jag vilka påstå är hjälpen. som du säkert redan förstått håller jag inte med alls om det du skriver. jag tror inte på att det är fler med diagnoser. men förr behövde inte skolan ta hänsyn och ansvar för de här barnen. kraven på lärarna har ökat. och det ser jag som positivt. hela samhället måste vara delaktiga i ALLA barn.

      • Nej, jag säger inte att dålig gränssättning enkom skapar en problematik. Vad jag därmot påstår är att vi vet att stora barngrupper orsakar koncentrationsvårigheter. Vi vet också att när man har ett högt elevantal så är det svårt att individanpassa och hinna med dessa barn.
        Vi vet att många av dessa barn som idag får en diagnos hade mått bättre av katederundervisning med en tydlig ledare. Du har rätt i att kraven på lärarna har ökat, men förutsättningarna har inte följt med i utvecklingen. Idag tror många föräldrar att skolan ska ta ansvar för allt. Inklusive barnens uppfostran.

        Du har helt rätt i att samhället måste vara delaktiga i alla barn. Så är det inte nu. Det här samhället är inte barnvänligt. Tyvärr.

        Jag tror snarare att ett flertal av de elever jag träffat i klasserna snarare kan ha en utmattningssyndrom, problematiken är snarlik. Och jag hävdar att om man anpassar miljön så försvinner npf-problematiken för hälften av de som idag. Idag har vi ett samhälle där där skolan är väldigt viktig. Det är viktigt att kunna nå målen. Om man inte når målen då måste det vara något fel på eleven. De skapande och estetiska ämnena försvinner i allt högre grad. Kraven på elever ökar, kraven på barnen ökar. Allt fler familjer har inte tillgång till sina nära och kära, eftersom man måste flytta till jobben. Möjligheten till avlastning för föräldrar minskar. För många är förskola och fritids enda möjligheten till avlastning (så även för undertecknad).

        Det blir långt det här, märker jag. Men för mig är det inte viktigt med diagnosen. Det är vad man har för svårigheter och hur man bäst avhjälper dem som är det viktiga. För mig.

    • Jag blir så arg Linda… jag har alltså ett barn med flera diagnoser bla Autism samt ADHD… Han har INTE spenderat massor med tid på vare sig dagis eller skola…. vi har varit hemma länge med alla våra barn… jag har tre killar och jag har ett barn med diagnos.

      Jag kommer hem i tid och de har aldrig varit på förskola eller fritids från tidiga morgonen till sena kvällen jag har orkat med mina barn och gjort mycket med dom och jag kan säga att mina ungar inte fått göra som de vill… alltså här är vi inte rädda att sätta gränser.

      Jag håller med Anna…. det handlar inte om att man fått fler diagnoser idag förr såg vi inte och ville inte se…. lärarna behövde inte ta tag i detta de satte ALLA och det var många i sk OBS klass….. där gick halva min klass….

      Dessa barn fick alltså ingen speciell hjälp och många av dom började ta droger senare för att som man idag säger självmedicinera.

      Jag har inte behövt en diagnos för att ha något att skylla på… jag har en diagnos för att mitt barn ska få hjälp från samhället. Jag behöver inget att skylla på.

      Sedan så är många mål höga för många idag vare sig de har diagnos eller inte och jag säger inte att alla som har svårt att uppnå målen har en diagnos….

      Och givetvis är det tufft för många barn…. långa dagar och stökig miljö visst påverkar detta… men jag är helt övertygad om att man INTE får en npf diagnos pga detta…. august hade detta redan när han föddes… tro mig… många i vår närvaro har samma dignos även om den inte är satt ännu…. de har växt upp utan att ha gått i vare sig stor klass eller på dagis fritids överhuvudtaget utan varit hemma…. så ARG blir jag och upprörd…

      • Nu känner jag att det blivit lite missförstånd. Jag har själv ett flertal diagnoser. Jag har även barn med diagnoser.
        Jag känner inte dina barn, jag vet inte hur de är, och jag menar absolut inte att du ska ta det här personligt. Med många barn menar jag inte dina barn. Men den erfarenheten jag har..och det är bara den erfarenheten jag kan utgå ifrån, så känner jag flera barn som fått diagnos, som troligtvis inte fått det under andra omständigheter.

        Jag känner till flera fall där skolan intierat utredning, och föräldrarna inte alls känt igen problematiken.
        Jag känner även till fall där både föräldrar och skola verkligen varit överens, och det inte funnits någon tvekan, men där barnen ändå inte fått någon diagnos av utredarna.

        Jag å min sida upplever att det som många säger vara npf i själva verket är personlighet och arv. Och när man inte får rätt förutsättningar så blir det ett funktionshinder.

        Jag tror absolut att man föds med svårigheterna, men miljön kan definitivt påverka i positiv eller negativ rikting.

    • Ja miljön kan påverka… MEN då har man redan en diagnos som förvärras av miljön i tex skolan…. man är ju född med detta… å man blir arg och ledsen när man försöker i stort skuldbelägga oss föräldrar. Jag känner inte dig och jag vet inget om dig heller och vi tycker olika eftersom vi har olika erfarenhet….

      • Jag både håller med dig och inte. Jag har nog tyvärr varit med om för många fall där skolan propsar på utredning och diagnos. Därför känner jag nog att det finns många barn med diagnos som kanske inte skulle fått en diagnos om förutsättningarna varit annorlunda.

        Men jag vill definitivt inte anklaga föräldrarna, snarare samhället..

      • Ja strukturen är borta i många fall och där håller jag med… alla kan inte ta det ansvaret… tyvärr. Alla ska vara lika och följa samma mall men det är ju inte samma sak…. att jag som förälder gjort mitt barn till sitt funktionshinder men med samhällets stora krav så syns dessa personer mer idag kanske?

      • Tess; Om jag antytt att det enbart är föräldrars fel eller att föräldrar orsakar funktionshinder eller diagnos så ber jag väldigt mycket om ursäkt. Jag anser att det är samhället som bär skulden.

        Min svärfar är en explosiv man, med mycket kreativitet och väldigt påhittig. Han är väldigt framgångsrik inom sitt område. Hade han vuxit upp i dagens samhälle och dagens skola….
        Samma sak med mig…och då är jag ändå lärare, men jag hade nog aldrig fixat dagens skola som den ser ut.
        Och då spelar den enskilda läraren oerhört stor roll.

        Jag tror inte någon förälder orsakar eller vill orsaka ett funktionshinder hos sitt barn. Men jag tror inte att det samhället vi har försämrar förutsättningarna hos de barn som kanske redan har svårigheter eller är känsligare.

  8. Shit vad ni missförstår varandra. Vad synd. Jag skulle vilja skriva en massa saker här nu, men jag vet inte om jag törs.

    Självklart är inte Autism, Asperger, ADHD och alla andra diagnoser som finns, föräldrarnas fel. Och för vår del så är det faktiskt så att med diagnos har vi även fått kunskap om hur vi ska bemöta och hur våra barn tänker osv som också gör att vi förstår bättre. Så för vår del hjälpte diagnosen oss att bemöta på ett bättre sätt, det var inte så att den blev nånting att skylla allt på och sen bara strunta i resten för att vi hade nåt att skylla på.

    Sen är det samtidigt så att skolan är mera svårhanterlig på många sätt med mycket eget ansvar som ingen av mina barn klarar av. Den är rörigare på så sätt att fler barn låter mer och den kanske är otydligare. Men å andra sidan så for de här barnen illa förr också i skolans värld på många sätt, tror jag.

    För riktigt länge sen fanns inte diagnosen ADHD på så sätt att det inte fanns ett namn på det då. Men personerna med det sättet att vara fanns definitivt. Kanhända skulle det kunna finnas ett samhälle där inte ADHD var en svårighet enbart utan till stor del en tillgång. Och ja… låt oss hoppas att det också kan få vara så nånstans i vårt nuvarande samhälle också förresten. Att en del egenskaper hos personer med AS, ADHD, Autism också kan ses som en enorm tillgång och inte bara allt som svårigheter. Jag hoppas ju att det kan vara så. Men inte för att vi låter bli att sätta diagnoser och blundar för de svårigheter som de här personerna också har. I vårt samhälle här just nu. Det är ju det vi lever i.

    En helt annan diskussion finns på min blogg om skolan. Hoppas nån hittar dit och diskuterar där också. Vore kul. 🙂

    PS. Jag håller med om att miljön har stor betydelse, men inte för diagnosens tillblivelse utan för att barnen/personerna ska må bra.

    • Jag missförstår väl inte… jag bara skrev hur jag ser på detta… hur jag känner…. men som vanligt borde jag bara vara tyst…. de e enklast så.

      Jag håller med om det du skriver här i alla fall och jag ska läsa ditt inlägg.

      //tess

      • Klart du ska skriva Tess! Du har lika stor rätt som alla andra att tycka och känna!

        Linda inledde sin kommentar genom att säga att föräldraskapet hade del i att man fick funktionshindret. Där finns inte mycket att missuppfatta. Och eftersom vi är föräldrar till barn med funktionshinder av det slaget (även om Linda exkluderat just autistiskt syndrom vilket jag inte förstår riktigt) så är det svårt att inte ta det personligt. Varför ska man inte ta det personligt? Vem ska ta det personligt? Vi kan inte beröra de här ämnena utan att det blir personligt för det rör sig om människor.

        Miljön har självklart stor betydelse i hur man blir lidande av sitt funktionshinder men miljön är inte orsaken.

        Ett brutet ben är lika brutet i vilken miljö som helst men i vissa miljöer får man låna en krycka eller en rullstol och på vissa ställen får man en kudde att vila benet mot. Men brutet är det likförbaskat.

    • Ja håller med dig Anna. Hon skriver att JAG är en som tycker såhär att föräldraskap och miljön har betydelse…. för dessa dignoser.

      Givetvis som du säger Anna så påverkar miljö och föräldraskapet MEN man får inte en diagnos pga detta…. så givetvis har många de tuffare idag pga att människor inte har förståelse och att skolan ser ut som den gör.

      Nåja… vi tycker olika..

      //tess

      • Vi får vara överens om att vi inte är överens.
        När jag skriver att föräldraskap och miljön har betydelse för diagnos, så menar jag inte att modern orsakar en diagnos. Inte heller att fadern gör det.

        Tänk dig att ett barn med en känslighet föds in i en familj. Denna familj lyssnar på barnet, de uppmuntrar och har tid. På dagis hamnar detta barnet i en avdelning där personalen använder sig av en tydliggörande pedagogik, och barngrupperna är mindre.
        I skolan får barnet en lärare som är lyhörd, en strukturerad undervisning. Barnet mår bra, lite annorlunda men inte mer än normalt. Föräldrarna har avlastning av släkt och vänner. Mamman känner att hon är en god förälder.

        Tänk dig in i följande situation; samma barn med samma känslighet, svårigheter föds in i en familj där föräldrarna inte har möjligheter till avlastning. Fadern i familjen jobbar heltid. Mamman är trött. Barnet börjar på dagis. Dagisgruppen är ganska stor och ostrukturerad. När mamman hämtar på dagis, är hon trött och barnet trött. Det blir utbrott och dålig sömn. Cirkeln eskalerar.
        Mamman kanske söker hjälp på BVC. Då blir hon många gånger inte trodd på, och kanske känner att det är hennes fel. Skolan börjar. Barnet hamnar i en stor klass, och förväntas prestera saker han inte är moget för. Någon gång i skolåldern larmar lärarna och en utredning påbörjas. Diagnosen blir adhd.

        I båda fallen är känsligheten, svårigheterna samma. De är medfödda. Men får två olika resultat. I det ena fallet kanske det inte ens blir en utredning, och därför ingen diagnos. I andra fallet blir det en diagnos.

        Därför hävdar jag fortfarande att svårigheterna, eller benägenheten, anlagen är medfödda, men miljö och bemötande avgör om det blir en diagnos.

      • Jeg har selv vært lærer i 14 år og har tidligere ofte tenkt at foreldre ofte var årsaken til barnas problem. Men det var før jeg selv fikk en datter som etter 9 år fikk diagnosene ADHD og AS. I ni år var jeg sikker på at jeg gjorde noe galt og prøvde å finne ut hva jeg måtte gjøre annerledes. Jeg prøvde å ”oppdra vekk” denne egensindigheten hos min datter. Strenge grenser og faste rutiner var selvsagte, men alt ble bare verre og verre, også min selvfølelse. Til slutt måtte vi søke hjelp og innse at vår datter hadde problemer vi ikke kunne gjøre noe med. Min skyldfølelse i dag går på at jeg har vært altfor streng, at jeg altfor lenge hørte på dem rundt meg som var ”fulle av gode råd”. Jeg tror vi foreldre som får diagnoser på våre barn ofte er svært ansvarlige foreldre. Vi tar det ansvaret og den belastningen det er å få våre barn utredet. En diagnose er en hjelp, men den som tror at vi foreldre da lener oss tilbake og ”lar det skure”, tar grundig feil. Det er da det egentlige arbeidet begynner; å finne ut hva som er det beste for barnet ut fra de forutsetninger det har og de ressurser man har til rådighet. Da trenger vi støtte og respekt, ikke mistenkliggjøring! Jeg gjør fremdeles mange feil i forhold til min datter; jeg blir sint og oppgitt av og til, andre ganger orker jeg ikke å ”ta kampen” der og da. Men det siste jeg trenger er noen som fokuserer på det jeg ikke får til og bruker de de ser som forklaringsmodell på hvorfor min datter er som hun er… Det er så utrolig sårende å lese om slike holdrninger som Linda gir uttrykk for. Men jeg har hatt dem selv en gang…
        Håper dere orker å lese ”norska”?

  9. Orkade bara inte läsa allt.. men jag vill iaf tro att dom allra flesta som har åsikter i det här är insatta och annars lyhörda.

    Personer med diagnos inom npf får inte sin diagnos bara sådär, liksom. Det utreds faktiskt! Så låt oss hjälpa dom goa människor med dessa svårigheter och anpassa miljön så gott vi kan, för dom har det nog så tufft ändå utan att behöva bli missförstådda eller anklagade för att störa och bråka. Hujedamej!

    Fram för fler bra program på tv som ger dessa människor rättvisa på ett positivt sätt, det är dom värda, och vi föräldrar med!
    Kram Nina!

  10. Vill bara poängtera vad jag tror (och vet i alla fall vad beträffar min son). Man FÖDS MED neuropsykiatriska funktionshinder. Man FÅR inte dem. Sedan kan struktur/miljö/kärlek göra situationen bättre eller sämre. Men man kan inte FÅ adhd pga något. Som vår läkare sa ”Viggo föddes med ADHD och det är ingens fel” . Man kan inte heller ”tjata” sig till en diagnos som många antyder idag.
    Men jag visste från dag ett att min pojke var speciell och hade mycket aktivitet i kropp och själ. Som tur är är han den underbaraste pojken i världen så om någon ”skyller” på mig så får jag väl säga ”TACK”.

    • Jättebra skrivet och så har man sagt även till oss…. och som sagt man får inte bara en diagnos man ska uppfylla massa kriterier…

      Jag har frågat varför varför varför och det de sagt till mig är att man föds så…. att det inte är något jag gjort… att jag inte har gjort något för att det ska vare sig bli såhär eller att det ska bli värre. MEN det kan vara ärftligt och det ser vi att det finns fler i vår familj med diagnoser.

      Men jag är lycklig över mitt barn precis som han är.

      //Tess

  11. Pingback: 2010 in review « coping

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s