Och hur fungerar det i praktiken? Vad är syftet med inkluderingen? Och vilket värde har själva ordet? Motsatsen exkludering känns ju sådär…
Är det inkludering att sitta bakom skärmväggar med hörselskydd? Vari ligger själva vinsten? Samhörighet? Kan det bli mer samhörighet med en mindre grupp där man inte behöver fullt så mycket fysiska skydd och barriärer?
Jag har inga svar. Bara frågor. Inkludering inbillar jag mig handlar om att man ska få samhörigheten med övriga elever. Att finnas i ett sammanhang. Uppnår man det genom att sätta en elev i en ”vanlig” klass i alla lägen. Genom att hitta sätt att skydda eleven från klassen? Ljudintrycken. Synintrycken. Närheten.
Det finns såklart inga enkla svar. Det finns framförallt inte ETT svar. Varje elev är en enskild individ och behöver ha sin anpassning. Och då är kanske inte inkludering lösningen. Eller så kan det vara så mycket mer inkluderande att sitta i en liten undervisningsgrupp med likasinnade. En grupp där man kan få känna: men du är ju som jag!
Begreppen intregrering och exkludering är märkliga i det här sammanhanget. För motsatsen är segregering och exkludering som har negativa värden. Antingen gör man det bra – inkluderas. Eller så gör man det dåliga – exkluderas.
Ibland blir jag bestört över hur vi ska låtsas att olikheter inte finns. Att normen är att alla ska vara just normen. Att målet är att alla ska låtsas vara normen. Formas. Leka vanlig. För vissa är det säkert ett mål att få vara som alla andra och känna den samhörigheten. Men är det inte just dessa former av begreppsanvändande (som ett exempel) som gör att man vill vara just det. Den där positiva normala. För det är lite fint. Att vara annorlunda är inte lika bra. Kan man inte få känna samhörighet om man är annorlunda än normen i just sitt lilla mikrokosmos? I världen finns det massor med människor som är annorlunda. Så i ett stort perspektiv är man inte särskilt unik – vem man än är.
coping 