Ja det är ett problem. När personer inom t ex skolans värld lägger värderingar och egenskaper på barn och ungdom med autismspektrumtillstånd som inte hör hemma där. Som när min son skulle nekas fritids inom särskolan och istället skjutsas i taxi till en skola där han känner ingen för att gå på ett vanligt fritids för att rektor menade att han inte skulle tappa kamratrelationerna i närområdet. En pojke som då inte haft ett talat språk mer än ett par år och som haft väldigt tveksam omvärldsuppfattning. Det fanns inga kamratrelationer att tappa för ett sånt barn. Inte som det såg ut då. Nu finns det kamratrelationer. På särskolan. Och jag fick rätt då – för fyra år sen.
Ofta tror man att alla vill samma saker. Att alla vill vara normala. Pratar man med en vuxen person med autism/asperger är det faktiskt ganska ovanligt att de säger att de vill vara som alla oss andra. De vill att vi ska förstå och anpassa. Självklart vill ingen ha svårigheter. Men det mesta går att anpassa så de minskar.
Alla vill ju ha en (sex-)partner! Eller inte.. många avstår faktiskt den typen av relation när de inser vad det skulle innebära i givande och tagande. Och alla vill verkligen inte ha närhet. Det är svårt att föreställa sig – för att jag är jag. Men alla har inte samma behov.
Alla har inte samma behov av att följa mode. Alla vill inte åka på skolresa. Alla vill inte se snygga ut. Alla vill inte umgås. Alla vill inte åka på semester. Alla vill inte till stranden. Alla vill inte växa upp och bli självständiga. Alla bryr sig inte om vad du tycker.
coping 