1

Kommunikation – det evigt återkommande

Att kommunikation är A och O tror jag att de flesta har förstått, men att det inte finns något som är för tydligt kan vara svårt att inse. ”Han är inte dum! Han vet.. ” Jo så är det kanske. Du har ett intelligent barn. Hen är smart. Men ändå förstår hen inte. Märkligt eller hur?

För oss som har hjärnor som automatiskt skapar en helhet kan det tyckas obegripligt att få samma frågor varje dag. Saker vi vet att vårt barn egentligen vet. Men är det inte. Vårt barn önskar innerligt förstå. Men har en hjärna som bygger sitt sammanhang på detaljer. Och detaljer ändras hela tiden. Och då får barnet inte grepp om sammanhanget.

NN vet att han bor i det där blå huset i Grönköping på Trädgårdsgatan 12. I alla fall gjorde hen det när mamma hade långt hår. Idag har mamma klippt håret kort. Hon ser inte ut som vanligt. Eller så har familjen köpt ny bil. Eller så var det en vikarie i skolan. Eller så var det en ny sorts flingor till frukost. Eller så åkte vi en annan väg till dagis/skolan. Eller så..

Det är en oändlig mängd detaljer som kan påverka ditt barns helhetsuppfattning och därför behövs du där för att underlätta. Bekräfta att allt är som det ska. Ett bildstöd kan vara det som gör att hen får lättare att känna sig trygg i vardagen. Och när man har lyckats skapa den tryggheten blir avvikelserna från vardagen också de lättare att hantera. Svara på ditt barns frågor med ord och bild. Och tecken om ni har lärt er det.

Det finns inget kommunikation som är för tydlig. Använd egentagna bilder. Kanske bilder som ditt barn själv har tagit. Min T har en bildserie på vägen mellan skola och fritids med bilder han själv fotat. Detaljer som vi aldrig skulle ha lagt märke till men som är hans hållpunkter för att hitta dit även om han skulle bli störd eller känna sig hotad på vägen. Trygghet är ju det vi vill ge våra barn allra mest. Och i de här fallen ligger tryggheten i hur vi kommunicerar.

Annonser
0

Tema Rutiner – en förutsättningen för att ha lite kaos då och då

Tänk att inte kunna föreställa sig vad som ska hända om du inte vet exakt hur det ska bli. Tänk att hamna i ett stort svart hål av att tiden förskjuts eller för att det står en ny grön lampa i köksfönster. Eller för att du har nya kalsonger. Eller för att taxin är sen. Tänk att det du har gjort en sak en gång och det genast blir det sätt det kommer att ske på varje gång hädanefter.

Så kan det vara när man har autism.

Jag är inte den mest rutinbundna och strukturerade personen. Det tog mig ganska lång tid att förstå hur man skapade rutiner och strukturer för T. Jag började nog innan jag förstod hur jag skulle göra men kanske inte så optimalt. Jag förstod heller inte vad det var hos honom som krävde rutinerna och strukturen. Och då kunde jag inte stötta honom på ett bra sätt. När jag väl förstod och kunde sätta mig in i hur hans verklighet var – på ett ungefär – så kunde jag hjälpa honom genom dagen. Idag är han också väldigt duktig på att tala om.

Det är de inte nödvändigt med exakta rutiner. Utan mer i det stora och ibland i det lilla. Det är en fråga om tajming. Att känna sig för. Vara lyhörd. Som att gå upp samma tid varje morgon. Att få frukost samma tid varje morgon. Att få samma luft mellan att klä på sig, borsta tänderna och gå ut till taxin varje morgon. Att veta i förväg att det blir en annan sorts bröd eller om jag glömt att köpa oboy.

Om det händer något jobbigt i skolan eller fritids är det en trygghet att veta att när man kommer hem så väntar en rutin som man känner igen. När den finns kan man ibland utmana och göra saker som bryter från dem för man vet (och måste vara tydligt med det) att sen är vi tillbaka i samma rutin igen. Fast det förutsätter ju att det är rutiner som känns bra.

Kaos hos oss är när vi har gäster eller åker iväg någonstans. Det händer inte ofta men då och då. Då är strukturen före och efter. Och under tiden kaos råder bygger vi upp hållpunkter för att överleva.

En viktig sak är att rutinerna är där för T:s skull. Om han vill ändra så finns det ingen anledning för mig att vara oflexibel och sätta mig på tvären. Det är inte mina rutiner. Ibland kan det bli riktigt lyckat att ändra dem. Som det blev för oss kvällen före skolstart i augusti. Jag satt med T och suddade på sigvarttavlan och vi gick igenom hans dagar. Och ändrade några grejer. Flyttade tablett, bad och sova lite tidigare på kvällen – T har haft grav sömnstörning sedan födseln – och det blev så bra att han vill lägga sig tidigt hela veckan. Även fredag- och lördagkvällar. Han vaknar först av alla på morgnarna och väcker mig kl sex både lördagar och söndagar. Men han mår gott.

Tema kommunikation - del 2

8

Tema Uppfostran – Gästinlägg

När jag blir stor kommer jag bli världens bästa mamma! Som en kompis, liksom.

Fri uppfostran, naturligtvis! Barnen ska få följa sina impulser och ges utrymme att upptäcka världen. Begränsningar hämmar den naturliga kreativiteten. Jag tror det första jag kommer köpa är fingerfärg. Vi ska leva på landet, ha hundar och katter. Höns kanske. Barnen ska få vara med på allt! Vill man gå på klubb en kväll, ja, klart de vill vara med. De kan ta hand om varandra också, barn har mycket naturlig visdom. Självklart ska jag ha många.

När jag får barn.

Inte ska jag muta med godis i alla fall. Inte sådär. Det enda jag lär barnet är att skrika efter mer. Det är viktigt att lära barnet att visa hänsyn mot omgivningen. Jäklar vad den ungen skriker. Ja, om det vore jag skulle jag gått ut bara! Släppt allting och gått ut. Så går det om man skriker! Fast jag skulle aldrig bestraffa barnet, aldrig. Men, det är viktigt med principer.  Regelbunden sömn, regelbundna måltider…hur svårt kan det vara egentligen.

Om jag får barn.

Det är viktigt att vara tydlig. Föräldrarna är förebilder, om de visar vägen på ett kärleksfullt sätt, med tydliga regler. Sen ska jag visa att jag litar på mitt barn. Barnet ska få ta ansvar när det är moget för det. Men mycket rutiner, för att skapa trygghet. Barnet ska känna att jag vet bäst, att jag är den självklara auktoriteten. Att vuxna är det! Hänsyn, respekt. Artighet. Jag kan inte tänka mig att min unge kommer skolka eller klottra på väggar.

Vi skulle dela lika på ansvaret, såklart. Vara konsekventa. Det gör hela skillnaden. Jag känner att mitt liv är viktigt och jag tror faktiskt att det är nyttigt för socialiseringsprocessen att barnet ser att jag har egna vänner och intressen. Då slipper det bära tyngden av att vara jordens mitt, mitt allt. Jag tror det är bra att introducera barnvakter på ett tidigt stadium så barnet lär sig att vara social.

Om. Jag vet precis hur jag ska göra.

Om jag får barn kommer jag att älska dig varenda sekund och nåde den som rör min unge.

#1

Det här var väl inte så svårt! Som jag trodde, bara man är lugn och trygg så blir barnet lugnt. Inte som den grannungen. Jag skulle bli galen om min unge skrek sådär. Nä, amma, sova, umgås. Lätt som en plätt. Min unge får man väcka till och med. Han sover ju bara.

Ja, jag åker tunnelbana med min unge. Vad tror du? Hur ska jag annars komma till doktorn? Klart jag vet att det finns bakterier men det är väl inte som att han slickar på rutan eller? Jag vet att han är tjock men han är en bebis och han rör inte på sig som andra bebisar. Jag kan knappast motionera en bebis?

Rulla hit, rulla dit. Ligg på mage, titta upp. Snälla lyft på huvudet. Var är mammas ögon?

Tittut. Ja vi ser dig, tanten, men sorry, vi kan inte leka tittut och inte fasiken vet jag varför han inte kan leka tittut men om du klappar i händerna ska vi kolla på dina händer, jag lovar.

Han är blyg. Nej han vill inte sitta i ditt knä om du inte vill få en spräckt trumhinna på kuppen. Det är möjligt att jag skämmer bort honom genom att bära och amma fortfarande men han vill varken äta eller gå och då känns det som att det finns begränsat med alternativ.  Jag vet att han är mager och ja, jag lagar egen mat, andras mat, jag kryddar med grädde och kärlek men ungen äter bara vaniljyoghurt, falukorv och gröna ärtor. När han själv vill.

Tack för att vi fick komma! Det var jättejättetrevligt och förlåt igen för att ni fick gömma alla era batteridrivna leksaker och att han försökte dra av huvudet på er son för att han grät. Vi är visst inte så vana vid andra barn, ja just det, öppna förskolan är jättebra, dit ska vi gå.

Man behöver faktiskt inte vilja leka med andra ungar, han är lite känslig och varför måste man vara som alla andra? När hans syskon kommer nu kan han vänja sig i lugn och ro i hemmiljö, jag tror faktiskt det är det bästa.

#2

Om du sover på madrass med honom i det rummet så är jag och bebisen i det här och ja jag ska stänga dörren så vi inte hörs. Det är väl inte mitt fel att han skriker! Eller är det mitt fel? På bordet ligger papper och intyg jag inte fattar något av. Telefonnummer till habiliteringen. Broschyrer om autism. Jag har lovat mig själv att aldrig dricka vin så mitt barn ser det för vad ger det för signaler men bara han somnar nu så jag kan ta ett glas vin och få sitta ner annars är det jag som skriker, jag lovar.

Hur många regler kan det finnas? Hur konsekvent måste jag vara? Jag känner mig utmattad. Bvc-sköterskan tittar lite strängt på mig över kanten på sina glasögon. De sover väl i sina egna sängar? Hur skulle de kunna göra det! I spjälsängen ligger allt som kan gå sönder, i storebrors säng ligger far i huset. Barnen ligger i dubbelsängen och jag ligger på soffan och det fungerar utmärkt, tack. Genom detta konsekventa förfarande får jag nästan fyra timmars sömn per natt, vissa nätter sammanhängande. Så jag ler och säger: självklart. Äter ni regelbundet? O ja, så fort de vill äta ger jag vad de vill ha. Ibland hinner jag till och med lägga det på en tallrik. Ingenting fungerar.

Solen lyser, jag vet. Det måste vara trettio grader varmt här inne i tunnelbanan. Storebror är blek och viskar för sig själv, lillebror är knallröd och hoppar oavbrutet i min famn. Svetten rinner nerför halsen på mig. Det enda jag vet som fungerar just nu är detta: att det är samma rutiner varje dag. Därför åker vi tunnelbana den här stekheta dagen som alla andra dagar. Jag ser dina läppar röra sig när du tyst rabblar tunnelbanestationer: Blackeberg, Islandstorget, Ängbyplan. Vi är långt hemifrån. Jag är ensam med mina barn. Jag är ensam, arg och förtvivlad och lyckas på inget sätt skapa sociala kontakter för oss. Ingen orkar med oss. Framför mig sitter två unga asiatiska kvinnor. Svala, oberörda. Oberörbara. Leende, långt hår och halsband. De ler mot min bebis, som stel i kroppen oavbrutet stirrar på dem. En snabb impuls, jag räcker dem mitt barn. Jag ler och låtsas normal, de håller honom hela vägen till Hagsätra och sen kliver vi av.

Säg tack.

Tack.

Säg hej till mormor!

Hej till mormor.

Du säger inte tack och mormors mun blir till ett smalt streck. Den fina bussen du fick! Du snurrar på hjulet. Du säger inte hej, du säger inte förlåt, du säger inte hejdå, du tittar inte på deras ansikten. Jag kan inte lära dig. Du tar kakor innan de sagt varsågoda. Du gråter när du inte får rosen. Kärnan i min uppfostran är numera antal misslyckade släktkalas multiplicerat med min ångest över att inte passa in. Att inte få vara med. Men du vänder dig ifrån dem när de pratar med dig och vi spelar aldrig fotboll om vi slipper. Jag hör mig själv försöka förklara autismen, jag hör dem förklara sina regler. Att jag kanske måste tänka på hur jag uppfostrar mina barn.

Jag punktmarkerar er. Det får inte finnas några glapp i min uppfostran av barnen. Den ska vara oförvitlig. Sitt still, stå upp, skrik inte. Slicka inte på mig. Bit inte i tröjan, slåss inte. Jag viskar hur ni ska göra, jag ber er snälla, knuffa inte omkull alla bebisar som sitter i vägen, ni måste vänta på er tur. Jag skuggar er så ni delar med er, jag avleder när ni får utbrott, jag stoppar russin i munnen på er när vi är i affären. Har jag lyckats baxa runt er och samtidigt fylla en kundvagn med mat så finns det inga arga blickar, inga utbrott i världen som kan få mig att släppa vagnen innan vi kommit ut. Basta.

Mamma, varför ser den gamla gubben så sur ut? Är det för att han är tjock?

Jag håller min hand för din mun och ler olyckligt, ber så hemskt mycket om ursäkt till mannen vi möter. Demonstrativt snörper han på munnen och tränger ut oss mot sidan. Mitt hjärta slår hårt i bröstet. Jag håller för munnen på mitt barn! Varför är mitt behov av att kunna samexistera med en främling på trottoaren större än att förklara det här för dig? När vi kommer hem ritar jag och förklarar i sann habiliteringsanda. Vem säger vad och när. Hur det känns för den sura gamla gubben.

Men han var faktiskt tjock. Det är ju sant!

Nu vet jag. Ni måste lära er att ljuga. Ni måste lära er att hälsa på främlingar jag vill skydda er för. Ni måste lära er att viska det ni tänker, att säga tvärtemot. Ja, framförallt, ljug! Åh så roligt att du kom! Tack för presenten jag inte vill ha. Maten smakade bra, jag är bara mätt.

Det känns som att vi åker slalom, vi svischar nerför en backe i mörkret, hukar under grenar tunga av snö. De ljusa, lättåkta partierna glimtar till här och där. Hinner ni se dem? Hinner ni känna att ni kan njuta av farten? Jag och mina principer. Jag börjar jag förstå att de handlar om att få in er i ett samhälle som är obegripligt och kräver för mycket. De handlar om att jag är rädd, rädd för vad som ska hända er annars.

Återigen uppfordrande och anklagande blickar på mig. Han har en röd personalrock och en skylt på bröstet med uppmaningen: Fråga mig!  Han säger, du fattar att du får ersätta den där. Håll ordning på din unge va! Lillebrors skrik ekar i bakgrunden, krossat glas på golvet, utspilld läsk i affären.  Jag känner i fickan efter min lilla lapp Situationen du just har bevittnat är svår att förklara, mitt barn har autism men jag är så trött. Jag orkar inte längre. Jag känner mig innesluten som i en bubbla, hjärtat dunkar och jag är torr i munnen. I ögonvrån ser jag storebror springa ut på busstorget, han brukar gömma sig där vid en hållplats med mössan nerdragen över ansiktet när det går åt helvete för oss i Högdalens centrum.

Om jag får barn kommer jag att älska dig varenda sekund och nåde den som rör min unge

Vad tror du, säger jag, med halsen full av gråt och trots. Förstår du inte att om han kunde, skulle han göra annorlunda.

I tunnelbanan hem lutar lillebror huvudet mot en dam i päls. Han slickar lite försiktigt på den, viskar tyst.

Han tror det är Chewbacca, säger storebror och drar ner mössan över ögonen.

Ja den är fin, säger jag. För det är den.

 

Tidigare inlägg av Jenny:

https://hantera.wordpress.com/2009/12/26/tack-jenny-p-for-ditt-gripande-bidrag/

https://hantera.wordpress.com/2012/12/16/tema-medicinering-gastinlagg/

0

Tema Sömn – eller bristen på densamma..

När mina lilla Tårta föddes var det mycket som inte stämde. Amningen, sömnen, att ligga själv ett ögonblick, åka vagn, vara i pappas famn eller hos någon annan släkting. Nej det var bara på mig. Han flyttade ut till andra sidan huden och där stannade han till han var två år. Han bodde på mig. All tid frånskild från min kropp var ansträngande, jobbig och tårdrypande. Jag satt på toaletten med honom i famnen… och alla andra tyckte förstås att jag var en hemsk mamma.

Han sov kortare stunder redan från bebistiden. Och det blev bara värre och värre med tiden. Nattningarna blev timslånga. Innan jag insåg att de var helt värdelösa. Inte somnade han tidigare för att jag la honom! Kontakten med övriga familjen blev nästan obefintliga. Jag satt/låg hos sonen i timmar och sen var det ju natt. Och sen var jag jättetrött och hann inte med hushållsarbetet.  Gnissel gnissel i relationerna. Han somnade en stund vid elva tolv sen var han vaken igen vid två.. jag var trött.

Vid två års ålder fick vi första utlåtandet – autism – men jag kan inte minnas att man egentligen berörde sömnproblematiken då. Men vid tre års ålder hade jag gett upp nattningar i alla fall. Jag lät honom vara med mig. Vid teven. Vid datorn. Han somnade till slut sittandes i en fåtölj medan han såg på Easy rider eller Riddick.. Ja jag vet att det inte är filmer för en treåring men han somnade. Och han valde de här filmerna själv. Han hade ingen uppfattning om att det var våld eller blod i dem. Nu skulle han aldrig se dem. För nu skulle han förstå.

Jag jobbade heltid och var tvillinggravid. Somnade på jobbet efter hans vaknätter.. och i v 16 i graviditeten blev jag sjukskriven p g a den stress jag utsattes för med bristande sömn och ett barn som rymde, bodde på mig, inte sov och som behövde stimulans all vaken tid. Då sov jag på dagarna medan han var på dagis och sen var vi vakna på nätterna.

I v 30 åkte jag in till förlossningen och blev kvar på sjukhuset i sex veckor med sängläge för att tvillingtjejerna skulle stanna kvar därinne ett tag till. När vi kom hem – jag och bebisarna – hade T fått inte bara en autismdiagnos utan också melatonin. Ungen sov! Gav vi för tidigt – så han somnade som ett vanligt barn – så vaknade han mitt i natten och var utsövd. Nej vi fick ge honom senare men han somnade i sin säng. För första gången sömnig. Vi såg den där känslan av välbehag vid insomnandet som vi aldrig sett förut. Tänk att ha varit trött men inte kunna känna sömnighet. Då blir tröttheten bara en obehaglig känsla som man måste avvärja. Man blir speedad, ledsen, arg, gråter. Melatonin är ett kroppseget hormon som gör att vi blir sömniga. Det är inget sömnmedel. Det kan inte göra dig trött om du inte är det. Och det är borta ur kroppen på tre timmar. Helt utan biverkningar.

T har fortsatt att ha ett ganska litet sömnbehov. Att somna vid 23 en skolkväll är inte ovanligt. Fram till alldeles nyligen. Jag vet inte om det håller i sig men från skolstarten den här terminen ändrade jag lite på hans sigvarttavla och det blev lite nya kvällsrutiner. Han fick också ett kedjetäcke på åtta kilo. Idag lägger han sig vid halv nio. Och sover vanligen vid halv tio. Jag vet inte om det är tillfälligt eller om det kommer vara så här nu. Han vill ha samma rutin helg som vardag och det får han förstås. Det är lite tomt och konstigt att han stänger sin dörr, tittar en liten stund på en film och sen sover. Och vaknar utsövd. Tycker att skolan är rolig och jobbar på som sjutton.

Plötsligt händer det..

(så stor som han är nu har han bett mig att inte publicera några bilder på honom och det är bara att respektera)

0

Kartläggning

Vi har börjat på ADL-kartläggning av T:s färdigheter.  Jag var tveksam till vad han skulle tycka om att vara med men han följde faktiskt mer eller mindre frivillig med på första träffen. Och svarade på frågor. Talade om att han var lat. Det gör mig lite ledsen att han fått den uppfattningen om sig.. Vem kan ha sagt det till honom? Han är inte lat. Däremot har jag inte direkt satsat på det här området. Jag har inte jobbat på att han ska bli mer självständig. Det har jag nämnt tidigare.

Men nu är det alltså dags att strukturerat titta på det. Det var områden som av/påklädning, personlig hygien, förflyttning, mat, kökssysslor. T ex kan han göra ett mellanmål till sig själv? Kan han be om hjälp? Klarar han att åka buss? Gå till kiosken själv? Tar han fram kläder ur garderoben själv? Kan han tvätta sig i duschen utan hjälp? Borstar han sina egna tänder?

Nej. nej. nej. nej..

Efter själva kartläggningen kom vi överens om vad vi vill arbeta med. T ex att han ska kunna tvätta sig i badet/duschen, ta en handduk, torka sig. Sätta på deo. Åtminstone testa att borsta tänderna själv. Så vi ska få hjälp med att bygga ett badrumsschema.

t

Vi ska göra lite godis och bakverk för att locka med honom till köket. marknadsnougat är en stor favorit så det får jag ha som dragplåster i början. Med schemabilder förstås.

Jag ska göra ett system i garderoben så att han lätt ska kunna välja kläder. Tillsammans med en väderstation som talar om ifall det är t-shirt-och-shorts-dag eller långärmat-och-långbyxor-dag.

Vi ska också få prova om kedjetäcke kan vara något för honom. Det återstår att se..

5

Tema Sorg

Sorg och autism… nej, jag menar inte min sorg över min sons autism för den är nästintill obefintlig. Jag sörjde ett par veckor till jag insåg att det var mina drömmar om honom som gott förlorade. Inget annat. Nej, när jag tänker på sorg och autism tänker jag på något helt annat. Jag tänker på sorgeprocesser. Eller avsaknaden av dem.

När T var fyra år hade han nästan inget språk alls. Hans omvärldsuppfattning och förståelse av sin omgivning var kraftigt begränsad. Jag var höggravid med tvillingar. En natt fick jag prematura värkar och fick åka in till sjukhuset. Han sov i min säng därhemma och jag trodde nog att jag skulle vara hemma innan morgonen igen. Men det var jag inte. Jag blev kvar i sex veckor. På ett sjukhus fyra mil bort. Med sängläge. Och besöksförbud på avdelningen (förvård och eftervård; läs: BB) för barn under åtta år. Någon gång fick jag rulla ut i rullstol och träffa honom i cafeterian. Han var stel som en pinne. Jag tror inte att han förstod att det var jag. Inga detaljer stämde ju. Och till saken hör att han och jag var oskiljaktiga innan. Jag var hans hud. Hans språk. Hans händer. Och jag grät. Grät och grät. Avdelningen försökte ordna så jag slapp dela rum eftersom jag låg där i sängen med tårar och näsblod rinnande i ansiktet. Visserligen fanns det stunder där som var ljusa. Man träffar ju människor. Såna man aldrig glömmer.

Efter drygt fem veckor (slutet av v 35) sa min doktor att det inte var något att spara på längre. De satte igång förlossningen i v 36 av humanitära skäl – mina och T:s. Och jag födde två friska små flickor. Inte prematura. Jag fick komma hem. Till min pojke. Svag av sängläget kunde jag inte lyfta honom. Jag som burit honom så. Jag fick jobba mig tillbaka. Han insåg att jag var jag och vi kom nära igen.

En kväll när han var sex, sju år låg jag hos honom på kvällen och av någon anledning pratade jag om när jag hade varit tvungen att vara borta från honom för att ligga på sjukhus och han brast i gråt. Han berättade hur han trott att jag var borta för alltid. När jag frågade om sjukhusbesöken hade han inget minne av att det var mig han träffat. Han grät och grät och jag tröstade. Han kunde sätta ord på det som hade hänt då när han inte hade orden. Och det var som att det hade hänt igår. Och jag tänkte att det berodde på att han aldrig pratat med någon om det. Och jag tänkte att om han bara får prata om det så kommer sorgen att lägga sig.

Varje gång jag nämnde något om det (för jag trodde att det var bra att prata om det) så blev han lika olycklig. Som att det var att prata om det gjorde honom olycklig. Att han fick återuppleva olyckan varje gång. Och det blev inte bättre. När vi inte pratade om det var det bra. När vi pratade om det blev han jätteledsen. Så vi slutade prata om det.

För ett par år sedan dog hans ena marsvin. Och vi gjorde misstaget att begrava det i trädgården. Samma fenomen här. Sorgen ebbade inte ut. Den var lika stark vid varje påminnelse. Han kunde glömma och må bra men så fort han blev påmind var sorgen lika stark. Som att det saknades processer.

tussi

Jag pratade med vår habiliteringspsykolog om det och hon föreslog att jag med mitt beteende och ord sätta sorgen på rätt nivå. Genom att säga att nu har det gått så här lång tid och nu är vi inte fullt så ledsna längre..

Jag vet inte riktigt. Jag vet att om han är ledsen och jag spontant bekräftar hans ledsenhet så förstärker jag den. Jag måste alltid tänka till hur mycket jag bekräftar. Lagom. Så att jag inte gör det värre. Och när det gäller sorgeprocesser så fungerar han inte som jag. Vi pratar om det när det händer. Som när vår gamla katt gick bort förra våren. Och vi var jätteledsna. Sen berör vi det inte om inte han pratar om det. Och då tröstar vi på ett sätt som inte överväldigar honom. Verbalt för sig och fysiskt (kramar) för sig.

Mycket med honom har jag en spontan förståelse för. Så att jag förstår vad som händer inom honom. I det här fallet kan jag veta och känna hur jag ska agera men inte riktigt varför. Jag skulle vilja ha en djupare förståelse för processerna inom honom. Sorg kommer han att möta många gånger i livet. Jag vill ge honom redskapen för att hantera sorgen. Men jag vet inte hur..

10

Tema Belöningssystem – I skolan

På fler och fler skolor har lärarna tappat det naturliga ledarskapet. Den som bygger på ömsesidig respekt. Som bygger på att man lär känna varann. Jag antar att det inte finns tid till det. Tycker mig se det i mina döttrars skola. I de sammanhangen är det svårt att få ”ordning i klassen”. Då börjar man med belöningssystem. Klassen ska gemensamt samla på sig stjärnor/bollar/whatever och när de uppnått en viss massa ska de få se på film eller ha disko eller liknande. För att få sina belöningar ska de ”uppföra sig”.

Men Lisa då? Lisa med adhd och atypisk autism. Hon som inte riktigt kan kontrollera sina impulser. Hon som inte kan kontrollera sin röstvolym. Hon som behöver röra på sig för att ta in information. Hon som måste trumma med pennan eller humma för att få bort störande bakgrundsljud.

Lisa plockar inga poäng. Lisa sinkar klassen. Hade det inte varit för Lisa så hade de fått ha det där diskot och film med popcorn. Jävla Lisa!