0

Tema Konsekvenspedagogik

Som förälder till ett barn med autism har jag aldrig tänkt mig att mitt sätt att uppfostra skulle skilja sig från om jag hade haft ett NT-barn. Min uppfostran av mina barn har skilt sig så att jag anpassar mig efter barnet som individ. Men några metoder har jag inte använt – utom vid ett tillfälle som jag ska berätta om sen.

I våra relationer med barnen belönar och bestraffar vi genom vår respons på det de gör. Hela tiden. Mitt barn säger något snällt och märker att jag blir glad. Det gör något oönskat och ser att det inte var så populärt. Barnet lär sig hela tiden vad som är ok och vad som inte är ok. Jag sätter upp gränserna för vad jag gillar/ogillar och vågar såga: Nej det där är inte ok för mig. Jag använder mig inte av ett ”så gör man inte” som ett sorts osynligt kollektiv bakom mig utan tar ansvar för det jag anser. Och ibland förklarar jag hur omgivningen kan se på ett visst beteende och förklarar vad konsekvenserna kan bli i förlängningen. Och så här tror jag att många föräldrar gör.

En del tycker att man behöver tydliggöra det här genom att ha ett system för bestraffningar. Gör då så för du … och då någon sorts bestraffning i förhållande till förseelsen.

Vad vi pratar om är begreppen positiv/negativ försvagning/förstärkning. Att man höjer upp/ignorerar beteenden. T ex ignorerar önskvärt beteende och bestraffar oönskat beteende eller belönar önskvärt beteende och ignorerar icke önskvärt beteende.

Man har numera bestämt att det är positiv förstärkning/negativ försvagning som är det som är ”bra”.

Det här är jättepopulärt i familjer med npf och habiliteringspedagogerna lär ut det på löpande band. Man gör upp en struktur som bygger på att barnet har noll privilegier och sen måste jobba sig till dem genom att bete sig så som föräldrarna/skolan vill. Ja det förekommer i skolvärlden också. I allt större utsträckning.

Ett barn lär sig att hen ska uppföra sig för att få skärmtid, gå på bio, få nya skor, en kaka, ett russin, ett klistermärke. Inte för att få goda relationer. Och om hen ”missköter” sig ignoreras hen. I min värld kan ett icke önskvärt beteende vara en signal på att något inte står rätt till och att det skulle ignoreras känns hårt och onaturligt.

Att argumentera mot konsekvenspedagogikens funktion skulle vara som att säga att dressyr inte fungerar och det gör det ju. Konsekvenspedagogik och belöningssystem fungerar. Likaså dreglade Pavlovs hundar när de hörde matklockan ringa.  Frågan är om det är det vi vill. Inte jag i alla fall.

Men det finns olika nivåer av det som med allt annat. För barn 0ch vuxna på tidig utvecklingsnivå är våra naturliga signaler ibland för subtila och kan behöva förstärkas. Inget är ju svart eller vitt.

Annonser
8

Tema Kost

Detta med kostens betydelse för personer med neuropsykiatriska funktionsuppsättningar har flera perspektiv. En del tror på bot – som DAN-rörelsen (BAN heter den i Sverige) Defeat Autism Now. Svenska översättningen är Besegra Autism Nu.

I grunden är det väl synen på autism som påverkar vilken riktning man tar. Om man ser autism som en sjukdom är förstås bot en naturlig väg. Om man tror att autism (som jag ser det) är ett sätt för hjärnan att fungera p g a olika saker (arv, hjärnskada eller kanske i vissa fall sjukdom) så ser man nog hablitering som den mer självklara vägen.

För egen del ville jag veta vad jag skulle förhålla mig till och åkte till Stockholm för 5-6 år sedan och lyssnade på vad DAN hade att säga. Det var en öppen föreläsning anordnad av DAN-föräldrar i Sverige. Svenska DAN hette de då. En läkare med privat DAN-klinik i Turkiet var inbjuden att föreläsa. Jag lyssnade. Och allt lät väldigt logiskt och bra – speciellt som jag inte har medicinska kunskaper att se på det kritiskt. Men två saker var fel – för mig ska jag betona – och det var MITT barn är inte sjukt. Jag kan inte för mitt liv se att han är fysiskt sjuk. Den andra saken som var fel var kommersen.

Det jag däremot tror på är att när man har en annorlunda perception – kroppsupplevelse – reagerar man starkare på födoämnen man är känslig mot. Och jag skulle tro att en majoritet av alla människor egentligen skulle må bättre om de lät kalvens mat – anpassad för fyra magar – vara kalvens. Har man då t ex autism blir upplevelsen av det faktiskt främmande födoämnet starkare. Mjölk, soja och gluten är vanliga födoämnen som en stor del av vår befolkning är intoleranta mot. Själv är jag allergisk mot komjölk men det tog ganska många år innan jag blev riktigt dålig av det. Innan kroppen nådde den kritiska massan. Och självklart fungerar jag mycket bättre utan komjölksprodukter.

Det ska bli spännande att läsa övriga temainlägg. Mest nyfiken är jag på vuxna som använder sig av dieter. Man läser bara om det för barn. Det måste finnas vuxna.

En annan del av kosten som är mer del av min vardag är det selektiva ätandet. Också en fråga om perception. Att uppleva detaljer. Varje ingrediens för sig. Färgerna på maten. Matens konsistens i munnen. Mitt barn äter främst vit mat. Stärkelserik. Pannkakor, pasta, ris, vitt bröd, våfflor, potatismos (sällsynt men det går). Undantaget är hamburgare från McD. Bananer äter han med. En om dagen. Mjölk dricker han. Oboy. Ibland äppeljuice. Vi gör vad vi kan för att berika den ynka kost han får i sig, men han måste ha tillskott. Vitaminkomplex med järn som vi har haft på ordination sen han var åtta. Skolpersonalen (bespisningen främst) har varit oerhört tillmötesgående. Tack och lov.

1

Hur har ni tränat?

Jag har insett att intensivträning kan se ut på många olika sätt och att ”early intervention” inte behöver betyda att man ska börja träna utan anpassa. Mycket av det som erbjöds oss i form av intensivträning valde vi bort. All beteendemodifierande träning ratade vi. Vi satsade på sånt som att lära sig läsa ut situationer. Förstå vad som händer i en kedja av händelser. Läsa ansiktsuttryck. Förstå sin omgivning. Samspel. Det var skönt att kunna plocka själv. Och att kunna plocka bort.

Hur har ni tränat? Vad har varit bra? Dåligt? Har ni valt bort träningen? Varför?

17

Hästpojken

Här i veckan visade SVT dokumentären Hästpojken (klicka på länken för att se den på svtplay). Jag fick tipset från flera vänner och bekanta och alla höjde den till skyarna. Idag tänkte jag titta och förväntningarna var höga.

Jag blev helt överraskad när man visar en familj med ett autistiskt litet barn där föräldrarna inte kommunicerar med barnet. De hjälper honom inte alls i kommunikationen och samspelet. Däremot pumpar de i honom en massa mediciner utskrivna av DAN-läkare. Pojken skriker och har utbrott på upp till fyra timmar om dagen. Enda gången han är lugn är när han sitter på en gammal häst. Ridterapi och autism är ett gammalt och ofta lyckat koncept.

Den här familjen släpar med sig sonen till schamaner som ska driva ut det sjuka. De ser sitt barn som sjukt. Där slutar jag att titta. Närmare en halvtimme in i filmen. Många säger: Fortsätt att titta!  Men jag orkar inte se mer. Jag har förstått att jag inte är ensam om att ha reagerat så här. Fast andra såg färdigt. Jag har förstått att slutet blev lyckligt. Men för vem undrar jag…

Debatt!! Tyck!!

5

Son-rise

Son-Rise är ett förhållningssätt gentemot barn med autism som togs fram av ett amerikanskt föräldrapar, Samaria och Bears Kaufmann, för att hjälpa deras egen son att utvecklas maximalt.

En grundstomme i Son-Rise är att utnyttja barnets intressen för att hjälpa utvecklingen framåt. Ett barn med autism har ofta udda intressen och tycker om att göra saker som vi andra tycker är konstiga. Istället för att döma ut vår sons ”udda” intressen gör vi dem till ett gemensamt intresse som vi sedan kan bygga alla tänkbara former av lärande på. Genom att lära oss mer om vad han tycker om att göra kan vi hitta vägar in till nya intressen.

En annan viktigt del av attityden är att tro på utveckling. Det finns inget barn som kan utvecklas om inte omgivningen också tror på att det är möjligt.

En tredje viktig punkt är acceptans. Att acceptera vår son för den han är, att inse att han i varje ögonblick gör så gott han kan. Det här lyser också igenom i att vi accepterar även hans udda intressen. En följd av detta är också att vi inte kritiserar honom för vad han inte kan utan hela tiden lyfter fram de positiva sidorna, de framsteg han gör, de försök han gör.

I detta ligger också att vi hela tiden försöker lägga oss på en nivå som är anpassad efter den nivå vår son befinner sig på i varje ögonblick. Det är, som hos många andra barn med autism, mycket stor skillnad i hur de fungerar i socialt samspel från den ena stunden till den andra.

Vi lägger också stor vikt vid glädjen, entusiasmen, energin och närvaron i vårt arbete med vår son. För att han skall tycka att vi är intressanta och lockas till samspel måste vi själva ha kul i vårt arbete. Det måste finnas lust och glädje i inlärningssituationen för att den skall bli effektiv. Vår son och andra barn med autism är inte i första hand motiverade av sociala faktorer. Han lär sig inte något bara för att andra vill att han skall lära sig det eller för att göra andra människor glada. Det här ger oss en utmaning i att hela tiden hitta nya sätt att skapa spännande inlärningssituationer.

En punkt jag vill tillägga är hur vi arbetar med mål. När det gäller att sätta upp mål för arbetet med våra barn så måste vi naturligtvis prioritera. Eftersom vår son har så stora svårigheter som han har kan vi inte fokusera på allting samtidigt. När vi prioriterar mellan målen så försöker vi i första hand se till vad som kan hjälpa honom till att leva ett så bra liv som möjligt. Ett liv med så stora möjligheter som det går att själv kunna påverka sin vardag. Vi sätter detta före mål som har att göra med att forma våra barn att vara lika oss andra som inte har autism.

Lärande i ett förståeligt sammanhang

Det finns ännu en poäng med vårt sätt att låta våra barns intressen styra inlärningen. Alla barn lär sig bäst i ett sammanhang de förstår. Det finns en god anledning till att barn i första klass lär sig matematik genom att räkna med saker de känner till. Ingen skulle komma på tanken att lära lågstadiebarnen matematik genom att addera elektronvolt i olika atomers skal. På samma sätt gäller det att göra inlärningen förståelig för barn med autism. Genom att väva in inlärningen i situationer som barnet både förstår och är motiverad av så blir det kunskaper och förmågor som sedan går att tillämpa även i andra sammanhang istället för abstrakt inlärda kunskaper som enbart går att tillämpa i det sammanhang inlärningen sker.

Lennart Svensson
Bärkraft Assistans AB

8

Kosttillskott

Det finns starka krafter för att ge barn med autism olika kosttillskott och medicinska behandlingar för att ”bota” autismen. I USA och Turkiet (säkert fler) finns starka föräldrarörelser sin driver frågan – DAN – Defeat Autism Now. Det bygger på att man tror att andelen personer med autism ökar och att ökningen beror på miljöorsaker och en ärfltig nedsättning i förmågan att rensa ut dessa miljögifter själv. Rätt eller fel? Barn i USA och Turkiet behandlas för tungmetallsförgiftning och i tryckkammare med syrgas.

Jag satte mig på bussen till storstan för några år sedan för att besöka en föreläsning som hölls av en läkare som driver en privatklinik i Turkiet. Det lät ganska vettigt i början men sen började kommersen med kosttillskott. Och jag kände att jag behövde ta ställning. Vad tror jag? Jag backade tillbaka från all information och såg på mitt barn. Är han sjuk? Behöver han medicinsk behandling? Jag kom fram till att mitt barn är friskt. Däremot ger jag honom ett tillskott och planerar att ge honom ett till. Han får stora doser melatonin för att överhvudtaget kunna sova och så tänker jag börja med omega 3 och 6 för att se om det kan hjälpa till med koordinationen öga-hand. Med tanke på den ensidiga kosten kan det bara bli bra.

Var och en får själv ta ställning.