Höst igen då

Vad snabbt jag har börjat frukta höstarna.  Sommaren har varit så fin. En doshöjning på medicinen och lagom aktivitet.  Göteborg med hotellnätter, tåg, Liseberg och paddan. Sen fick det vara nog. När vi andra åkte till Kolmården stannade han hemma med brorsan. Då försvann katten. Den högt älskade Måns. 

Hur går man vidare då? Med skolstart? 

All depression och ångest var tillbaka. Och med den rädslan för att förra höstens mående skulle återupprepas. Han vågade inte gå dit. Minnet av det stora sveket. Misslyckandet. Utanförskapet. Det minnet är starkare än alla pedagogiska knep och metoder. 

Vi börjar om med allt. Och syftet med skolan är inte lärande.  Det tåget har redan gått. Syftet med skolan är att uppfylla skolplikten så vi inte får vite och att han ska vara van vid åtaganden. Sociala situationer.  Så att han när skolplikten upphör inte helt försvinner.

Men skolan har lärt honom den viktigaste läxan för barn som mitt. Du kan inget. Du hör inte hemma någonstans. Du är inte värd något.

(Idag har han fina lärare i lugn miljö men det är ändå redan gjort).

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s