Vägs ände

Till slut kommer man dit när man inte orkar längre. Varken barn eller mamma.
När man sitter och gråter på jobbet. När man sitter och gråter tillsammans med sitt barn hemma..

Då när man kanske faktiskt får hjälp. När skolan trycker på BUP så att de äntligen ringer upp.. och det visar sig att vi är avslutade där? Det måste till en remiss för att vi ska skrivas in igen. Hur vansinnigt är det inte? Mina samtal till BUP-akuten finns det inga noteringar om. Däremot fanns det ett beslut på en trehjulig cykel som aldrig verkställdes. Det är det sista. Eller jo det står att vi träffat flera läkare. På BUP så finns ett automatisk telefonsvarare där man förlänger recept. Och en hyrläkare sitter och förskriver. Och då menar BUP att man har träffat en läkare. För att jag har pratat med en telefonsvarare som avlyssnas av en  hyrläkare som skriver ut läkemedel på bara ett uttag. Så man måste ringa ofta till telefonsvararen och då kan de säga att: Titta vilka täta läkarbesök vi har hos oss! T har redan träffat läkare tre gånger i år.. not.

Skolan kanske är viktig, men det finns saker som är viktigare. Livet t ex. Skolan är inte nödvändigtvis livet. Och eftersom vi prioriterar livet framför skolan så stannar vi hemma nu. Mitt barn och jag. Nu har vi berikat de andra ”normala” barnen färdigt. Vill de bli berikade med att ha funktionshindrade barn i sin närhet får de leta någon annanstans. Det är annars ett starkt argument hos en rektor för att forcera en integrering i storklass. Att det är av godo för de andra barnen att få ha ”våra” barn omkring sig.

Jag har ibland gnällt på dagis och (sär)skolan om småsaker. För att jag är en krävande förälder som bara nöjer mig med det bästa till mitt barn. Men aldrig för ett ögonblick har jag känt att vi inte egentligen vill samma sak. Bara att vi vill det på lite olika sätt. Jag har alltid kunnat lita på förskolepersonal, förskolechefer, lärare och rektorer. Och vetat att de vill mitt barns bästa. Plötsligt nu är det inte mitt barns bästa som är i fokus. Utan en integreringsidé och ett sätt att spara in på lokaler.

Mitt barn kan inte ta beslut om vad som är bäst för honom. Han kan inte se konsekvenser av beslut som tas. Så jag beslutade åt honom att han inte får gå i skolan i dagsläget. Så nu sitter vi här. Vi kanske får hjälp från BUP och vi får se om vi får hjälp från skolan.

Annonser

8 thoughts on “Vägs ände

  1. Twittrat två citat + länk hit. Vasst skrivet.
    Inkludering borde ske tvärtom. Enstaka barn som får inkluderas i specialskola/särskild undervisningsgrupp… Friluftsdagen på BUP med psykolog… Utflyktsmål till HAB, träna med hjälpmedel.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s