När man tror man är som alla andra

Ja eller när man låtsas. Låtsas inför sig själv att man är som vem som helst. Som lever precis det liv jag valt. Och låtsas att det är helt normalt att behöva söva sig själv med tabletter varje kväll för att inte oro sig till döds över sitt barn.. När man leker fotbollsmamma under klasskampen – om så bara för några timmar. När man börjar inbilla sig att man snart kan delta i gemensamma aktiviteter med arbetskamraterna. Eller kanske börja gå på badhuset för sig själv.

Ja precis då händer det kanske något. Inget stort förstås. Något som hade passerat obemärkt i en annan familj. Som t ex en punktering på bilen. Ja även denna semesterresa. Och det som kan tyckas vara en förtretlighet i en annan familj är en total katastrof i min. Alla fördämningar brister. Då när man har vågat sig på att boka ett familjeevenemang som alla andra. När allt måste klaffa. Då smäller det till och en kantsten låg mitt ute i vägen och punkterade däcket och slog sönder fälgen. Och de marginalerna finns inte.

Även om vi hanterar situationen. Lugnar och tröstar så är den där glädjen över att göra något med familjen utbytt mot den där skräcken. Vad händer härnäst? Hinner jag parera det? Slappna inte av nu! Var beredd! Tala lugnt! Le!

Vi har haft en jättetrevlig helgtur. Barnen har gillat den. Alla var nöjda och glada. Men hjälp vilken påfrestning det är för oss att fixa det! Så mycket anspänning! Så mycket oro!

Det finns en anledning till att vi bara gör en liten kort semestertripp per år. Vi måste först ladda från tårna för att uppbåda energin att genomföra den. Sen är vi helt slutkörda efteråt. I år gick det ovanligt bra. Vi kom hem 36 timmar senare med nöjda glada barn. Hur gör de där familjerna som ser ut att leva som vanligt? Som åker utomlands, vandrar i fjällen och har ett rikt sällskapsliv?

Annonser

6 thoughts on “När man tror man är som alla andra

  1. Åh så jag känner igen mig! ❤ 😦 Det är en sorg, att marginalerna är så små och livet så minimaliserat. Inte alltid, oftast är det bara vardag, normalitet. Men när man konfronteras med det. Då gör det ont.

  2. Jag känner mig ofta så jävla ensam i min mänsklighet när jag om och om igen tackar nej till fester, resor, uppdrag eller ansvarsposter för att kunna klara minsta möjliga i min familj. Så det är väl ingen tröst för dig egentligen, men det du skriver känner jag så väl igen. Den där hemska känslan av att livet inte levs utan bara springer förbi. Även om barnen är ens mittpunkt i tillvaron vore det trevligt att kunna ha fler punkter att möta upp. Vi har gjort precis som ni vad semestrar gäller och dessa sker också under en hög inre stressnivå hos samtliga i familjen – ändå gör vi det. Ibland undrar jag varför? Men svaret är ändå enkelt, det är en kompromiss när man är flera personer som vill göra något och man inte har särskilt stort skyddsnät i form av släkt eller vänner. Man måste alltså åka alla samtidigt och då gäller tidsbegränsning för att semestern inte ska bli stressmester, men det blir det ju lite grann ändå. Hantera, det är en bra beskrivning av livet numera. Det hanteras mer än levs till fullo.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s