Ja kan man ens ha autism/adhd och vara söt, duktig och tyst? Kan man det? Kan man ha ambitioner och vilja och ha problem? När det finns pojkar (främst) som busar, har dålig impulskontroll, stökar och agerar ut? När fröken/magistern måste släcka bränder i klassrummet hela tiden och den där flickan sitter tyst och gör sin uppgift?
Ja, det kan man faktiskt. Det kan finnas en liten tjej som kommer hem och gråter. För att det inte fungerar på rasterna, idrotten, badhuset, fritids. För att hon inte greppar tiden man har på sig för en uppgift. Och vad som händer när uppgiften är klar. Eller vad som händer om man inte hinner färdigt inom tidsramen. Som inte kan lära sig den analoga klockan fast hon är smartare än de flesta. Som är livrädd för att hon ska missa frökens signal när rasten är slut och bli lämnad kvar där ute själv. Som inte kan förstå hur mycket arbeta man ska lägga på varje uppgift. Som lätt hamnar i konflikt med de andra för att hon inte förstår att läsa mellan raderna. Som inte förstår de oskrivna reglerna. Jo det kan man faktiskt.
coping 
Oj, precis så har vi det! Alltid en märklig känsla när någon annan kan sätt ord på vår upplevelse. Autism problematiken i sig gör vårt liv komplicerat och annorlunda. Att det desutom är en “så söt flicka” trode jag aldrig skulle bli ett extra problem. Men den verkligheten har vi just nu. Får tom höra…men hon som är så söt! Som om funktionshindret satt där? Hon kämpar för sitt liv, för att vara vanlig, smälta in och inte märkas. Men det kostar. I både energi och livslust. Ibland kan de mörkaste tankar komma hos mig. Att jag inte orkar, att jag inte vill mer, det är fruktansvärt. Men när jag ser samma tankar hos henne, i hennes än så länge lilla kropp och ögon, då är det som om mörkret bara slukar mig och jag inser att om inte jag, som mamma orkar, hur skall hon som lite flicka göra det?
Framtiden känns som en oövervinnerlig motståndare, där jag aldrig kan vinna. Jag kan aldrig slappna av, njuta och bara vara mamma, hur mycket jag än vill och försöker. Framtiden står där som ett svart berg utan topp som skall bestigas till vilket pris som helst. Ibland vill jag bara ta familjen och flytta till en öde ö. Titta på fjärilar och förundrars över naturen i hennes tempo. Men att fly har aldrig varit en bra lösning, så istället kämpar man på i detta evinnerliga ekorrhjul, men någon form av hopp om att det någon dag skall bli bättre. Men istället är det bara nya tider hos bup, nya svårigheter med rektor och pedagoger som inte förstår. Mjuka fina habiliteringsassistenter och specialpedagoger som frågar hur vi mår men inte gör någon skillnad.
Undrar ibland vem hon skulle vara utan allt det här. Vem är hon egentligen? Men så får man inte tänka. Istället skall man fokusera på hur fantastisk hon är och hitta glädje i det, annorlunda barn, speciella barn, barn som behöver lite extra, som utmanar oss. Kan inte de professionella UTAN speciella barn, sluta att försöka hitta benämningar på dem? Hon är vår dotter och vi älskar henne. Det räcker.