Måla in sig i ett hörn

Följdtankar angående det här med vardagen.. när man får frågor om stöd. Och erbjudande om hjälp. Så här har jag hamnat i mitt hörn:

Jag fick tvillingmissfall i början av 2001. Och mådde verkligen jättedåligt. 35 år gammal. Mitt första IVF och jag hade börjat med mammakläder. Otröstlig. Ett stort svart hål i hjärtat. Senare under våren blev jag tvillinggravid igen och förlorar snart ena tvillingen. Livrädd. Och jag börjar bli ganska jobbig att möta för kollegor och vänner. I juli samma år får maken diagnosen cancer. I tjocktarmen. Dukes C på skalan. Överlevnad 60/40 om man tittar på statistiken. Många börjar gå över gatan när de ser oss på stan.. vad säger man till någon som kanske ska dö? I januari 2012 föder jag ett gossebarn. Snart blir livet som bebismamma så krävande att jag slutar gå på gemensamma aktiviteter med andra småbarnsföräldrar. Hemma sitter maken och svimmar – svag av cellgifter.

De få som finns kvar runt oss i det läget kommer hem till oss på nåder. Jobbigt för barnet och jobbigt för oss. Det är lättare om ingen kommer alls.

Så var man själv då och misslyckad både som kamrat och förälder. Ingen att ringa. Ingen som håller mig sällskap. Ingen som håller handen. Ingen som håller om mig.

Man kämpar på. Gör det man måste och lite till. Man vill ju att familjen ska göra mer än bara överleva.

Trött!

”Men har du ingen som hjälper dig?”

Erbjudanden kommer då och då men det är inte så enkelt. Hur ska du hjälpa mig? Vad har du tänkt? Känner du ens mina barn? Är det egentligen en hjälp?
Nu när vi varit utan nätverk så länge är det ett arbete att skaffa ett. Och ett arbete att bygga relationerna. Och kanske krascher efter.. och kanske motvilja hos barnen. Jag orkar inte nu.. kanske senare. Ta det inte personligt.
Det är inte så enkelt.. men tack så hjärtligt för erbjudandet.

Annonser

4 thoughts on “Måla in sig i ett hörn

  1. Pingback: Om det här med stöd | M som i underbar

  2. Jag vet inte vad jag ska säga riktigt. Jag skulle vilja säga nånting. Jag ska inte säga att jag förstår, men kanske till viss del: Vem vill prata med ett manodepressivt psykfall som dessutom har slutat spela teater, utan numera är öppen med det… På psykiatrin har vi pratat om boendestöd…. till en pedagog. Om jag har klarat mig hela livet utan så vill jag inte ha nu heller…. men jag vill knappt ta hem bekanta längre…
    Många många kramar!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s