Mitt i det goda

Vi hade ju som sagt en alldeles förträfflig semester. T var orolig på kvällarna och hade hemlängtan. Men hanterbart – för både honom och oss. Lite svårt att sova p g a oron. Men ändå ok. På vägen hem – ca fem mil hemifrån – fick vi punktering. T blev jätteorolig och rädd. Men vi stuvade om och fick ut reservdäcket och på en kvart var vi på väg igen. Sen en mil hemifrån får vi punktering även på andra bakdäcket (bilen är relativt ny för oss och det var något med bromsskivor som jag inte orkade fördjupa mig i) och T tappar totalt kontrollen. Blir skräckslagen. Vill dö. Inget vi säger eller gör tröstar/lugnar. Vi har inget mer reservdäck och det dröjer ett tag innan vi får tag på personer som kan rädda oss i nöden. Vi står 45 minuter i vägrenen och jag vill inte att barnen ska sitta i bilen för risken att någon ska köra in i oss. Eftersom vi inte hade varningstriangel. Och inte kunde köra till sidan.

Jag tänker på framtida situationer. Och jag läser om Sture Bergwall vilket nog kan tyckas märkligt för många att sånt sker. Jag tror att om min son skulle hamna i fel situation skulle han lätt kunna erkänna vad som helst. Han skulle säga vad de ville. Han skulle kunna skada sig själv. Han skulle verkligen må hemskt. Och min oro för framtiden blir större. Kommer han att kunna hitta trygghet i framtiden? Finns de där fina assistenterna som ska måna om hans välbefinnande? Det behövs så lite för att rasera hans värld. Han är så bräcklig. Min fina pojke.

998040_596205070402226_1011760194_n

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s