Den där skulden

Ett återkommande tema är skuld. Jag läste nyss på facebook om en mamma som satte ord på just det här..

Nästan alla föräldrar med barn inom autismspektrum, adhd och andra neuropsykiatriska diagnoser funderar på vad de ev gjort för fel.

Undran om varför just vi fick ett barn med funktionshinder.. var det något jag åt? Var det för att jag rökte? För att jag inte ammade? För att jag inte..? Sen inser man att det finns värre saker i livet än att få just detta fina barn 🙂

Den andra skulden är värre. Den om hur jag är som förälder. Är det p g a mig som hen mår dåligt? Är det för att jag är en dålig mamma som hen skriker? Är det mitt fel att hen inte klarar skolan? Är jag för överbeskyddande? Är jag för släpphänt? Håller jag mitt barn för nära? Tröstar jag för mycket? Tröstar jag för lite? Stimulerar jag för mycket? Stimulerar jag för lite?

Och hjälp får man för att underblåsa skulden. BVC, förskolan, skolan, grannar, släktingar, andra föräldrar och ibland sjukvården. De talar om allt vi gör fel. Allt vi kan göra annorlunda. ”Här fungerar det ju jättebra! Vi ser inget alls av det du beskriver”, säger skolan efter att barnet har rivit huset efter en jobbig skoldag.

Från media får vi veta hur hemska vi är som överdiagnistiserar och övermedicinerar våra barn. När allt de behöver är frisk luft och rutiner. Från våra föräldrar får vi veta att de behöver en fast hand. Från vännerna hör vi att vi måste vara mer konsekventa.

När får vi vara bara mammor och pappor med fel och brister? Varför nagelfars vårt föräldraskap så? Det finns de som på allvar tror att Gud sitter med en bok och delar ut dessa barn till särskilt skickliga föräldrar. Att vi är utvalda för vår talang som pedagoger med otroligt tålamod. Det är ju oerhört smickrande men jag tror faktiskt inte att det är sant. Jag tror heller inte på den där uppfattningen att en människa bara för de påfrestningar hen klarar av att hantera. Jag tror inte att livet är sånt. Att Gud är sån.

Jag är inte missnöjd med de barn jag har fått. Tvärtom är jag såklart överväldigad över dem. De är underbara. Men jag tror att jag skiljer mig mot andra ”vanliga” föräldrar i att jag kommer ihåg VARJE tillfälle som jag sagt något opedagogiskt till mina barn. För när jag gör bort mig för det direkta konsekvenser. Om DU med nt-barn gör detsamma passerar det ofta ganska obemärkt. Ändå är det jag som är den ifrågasatta mamman med ögonen på mig.

Annonser

11 thoughts on “Den där skulden

  1. Pingback: Föräldrarna och skulden | M som i underbar

  2. När jag sitter här och känner att jag så gärna vill skriva en kommentar till dig under det här inlägget blir det alldeles tomt i huvudet. För du har skrivit detta så på pricken och så väl formulerat att det liksom inte finns någonting kvar att säga. Jag pratade med min mor igår och kände hur jag med näbbar och klor försökte hålla mig fast vid kanten så att jag inte gled ner i den där avgrundsskulden igen. Var som helst men inte dit! Och då är det så skönt, som att landa i bomull en stund att läsa det du skrivit och känna att någon verkligen förstår. Tack.

  3. Vad jag har lärt mig efter 22 års skuldbeläggande av mig från andra ang min älskade unge. Är att jag är inte mer än bara människa & jag älskar henne även om det inte har tagit sig det uttrycket.
    Just för att man inte har en manual hur man ska kunna möta ett barn med diagnos…
    Idag har jag fått svaret men tiden har gjort sitt & vägen framåt är liiite krångligare. Men det kommer att gå just bara för att jag älskar henne ❤

  4. Pingback: Coping | npfbloggar

  5. Pingback: ”Jag är inte mi… | Bip betyder lycka

  6. Pingback: Dagens sanning… | Bip betyder lycka

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s