Tema Konsekvenspedagogik

Som förälder till ett barn med autism har jag aldrig tänkt mig att mitt sätt att uppfostra skulle skilja sig från om jag hade haft ett NT-barn. Min uppfostran av mina barn har skilt sig så att jag anpassar mig efter barnet som individ. Men några metoder har jag inte använt – utom vid ett tillfälle som jag ska berätta om sen.

I våra relationer med barnen belönar och bestraffar vi genom vår respons på det de gör. Hela tiden. Mitt barn säger något snällt och märker att jag blir glad. Det gör något oönskat och ser att det inte var så populärt. Barnet lär sig hela tiden vad som är ok och vad som inte är ok. Jag sätter upp gränserna för vad jag gillar/ogillar och vågar såga: Nej det där är inte ok för mig. Jag använder mig inte av ett ”så gör man inte” som ett sorts osynligt kollektiv bakom mig utan tar ansvar för det jag anser. Och ibland förklarar jag hur omgivningen kan se på ett visst beteende och förklarar vad konsekvenserna kan bli i förlängningen. Och så här tror jag att många föräldrar gör.

En del tycker att man behöver tydliggöra det här genom att ha ett system för bestraffningar. Gör då så för du … och då någon sorts bestraffning i förhållande till förseelsen.

Vad vi pratar om är begreppen positiv/negativ försvagning/förstärkning. Att man höjer upp/ignorerar beteenden. T ex ignorerar önskvärt beteende och bestraffar oönskat beteende eller belönar önskvärt beteende och ignorerar icke önskvärt beteende.

Man har numera bestämt att det är positiv förstärkning/negativ försvagning som är det som är ”bra”.

Det här är jättepopulärt i familjer med npf och habiliteringspedagogerna lär ut det på löpande band. Man gör upp en struktur som bygger på att barnet har noll privilegier och sen måste jobba sig till dem genom att bete sig så som föräldrarna/skolan vill. Ja det förekommer i skolvärlden också. I allt större utsträckning.

Ett barn lär sig att hen ska uppföra sig för att få skärmtid, gå på bio, få nya skor, en kaka, ett russin, ett klistermärke. Inte för att få goda relationer. Och om hen ”missköter” sig ignoreras hen. I min värld kan ett icke önskvärt beteende vara en signal på att något inte står rätt till och att det skulle ignoreras känns hårt och onaturligt.

Att argumentera mot konsekvenspedagogikens funktion skulle vara som att säga att dressyr inte fungerar och det gör det ju. Konsekvenspedagogik och belöningssystem fungerar. Likaså dreglade Pavlovs hundar när de hörde matklockan ringa.  Frågan är om det är det vi vill. Inte jag i alla fall.

Men det finns olika nivåer av det som med allt annat. För barn 0ch vuxna på tidig utvecklingsnivå är våra naturliga signaler ibland för subtila och kan behöva förstärkas. Inget är ju svart eller vitt.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s