Tema Utredning

Under v 43 skriver neurobloggarna på temat utredning. Egen eller anhörigs.

Neurobloggarna på Facebook – klicka här!

Jag minns att jag ofta hörde föräldrar och närstående till barn som var lite mer än andra barn säga: Men jag är inte beredd att dra honom/henne genom en traumatisk utredning. Det är det inte värt.

Frågan är vad man vet om en utredning om man tror att den är traumatisk. Vari ligger traumat? Att bli sedd som annorlunda..? Utmärkande? Känner man sig inte redan annorlunda? Utmärker man sig inte redan? Jag tror tvärtom att det kan vara oerhört stärkande att få ord på det man känner. Och att det är positivt att ge omgivningen en chans att koppla på rätt förhållningssätt. Den chansen borde rimligtvis öka om man har ord på vad som inte fungerar.

Attityden till utredningar och diagnoser är skrämmande tycker jag. Många myter florerar. Man läser skribenter som t ex Sanna Lundell kalla adhd för spring i benen och använda argument och språk som hör till scientologerna. I Sverige representerade av Kommittén för mänskliga rättigheter (KMR). Det heter att vi stämplar våra barn med diagnoserna men det har visat sig att det inte finns några belägg för stämplingseffekt av en adhd-diagnos. Tvärtom fångar man förhoppningsvis upp en ung person och ser till att livet inte skadar och kränkar.

En utredning är inget trauma. Barnet (eller den vuxne för den delen) utsätts inte för några kränkande behandlingar. Inte heller några andra direkta påfrestningar. Vill minnas sonens utredning så här: Två samtal med barnhälsovårdspsykologen som remitterade. En gång var sonen med. En gång var jag själv. Ett ganska långt inledande samtal med neuropsykiater. Två psykologträffar. I vårt fall fanns ganska gediget material från förskolan eftersom vi utredde innan vårdgarantin omfattade np-utredning och vi stod i kö i 2 ½ år. Som högprioriterade. Sen var det klart. Senare inför skolstart gjordes utecklingsbedömning för att avgöra om det skulle bli grund- eller särskola.

Mitt starkaste minne runt utredningen och diagnosen var skräcken för att inte få den. Att läkaren skulle säga: Nej det är inget fel på ditt barn utan ditt föräldraskap. Som jag kämpade för att allt skulle fungera och hur jag än slet så blev det fel. Att få diagnosen var kvittot. Jag hade gjort så gott jag kunnat och det räckte inte, men det var inte mitt fel. När man får ett barn som är annorlunda får man höra så mycket annat. Jag var fullmatad med hur dålig mamma jag var till mitt barn. BVC sa det och flera närstående sa det.

Diagnosen lyfte en stor tung börda från mig. Däremot var mitt barn oförändrad. Samma barn som gick in i utredningen kom ut på andra sidan. Men jag var stärkt med redskapen att ta hand om oss.

Jag trodde nog att kommentarer som att: Jamen så är ju alla barn! och Det där växer nog bort! skulle sluta hagla över en men man lär sig leva med dem.

Främst vill jag säga: Du mamma eller pappa, var inte rädd för att utreda ditt barn om du märker att livet inte fungerar. Det värsta som kan hända är att ni får en karta så ni hittar vidare i livet.

Länkar till övriga neurobloggare som skriver på temat:

http://www.virrigamamma.se/?p=68

http://lindafridholm.se/svik-inte/

http://mittviktiga.blogspot.se/2012/10/min-utredning.html

http://rosafantasier.wordpress.com/2012/10/22/tema-utredning-del-1-aterblickar-2/

http://adhd-add-allaharlattheter.blogspot.se/2012/10/tema-utredningar.html?spref=fb

http://nina-livetistort.blogspot.se/2012/10/tema-utredning.html

Annonser

12 thoughts on “Tema Utredning

  1. Det här är verkligen sant! De känner intuitivt att de är annorlunda och det är skönt att få ord på det och sen se att det finns fler som är som de. Utredningarna som vi gått igenom har aldrig varit otrevliga snarare tvärtom så känner sej de nog sedda för första gången. Sedda precis som de är och de är OK!

  2. Min fina D säger nu när vi väntar eventuell utredning för hans lillasyster ”Jag vill också dit!!! Orättvist att bara hon får!!!”
    Jodå, mycket traumatiskt var det… Så traumatiskt att han gärna skulle åka till bup varje dag om han fick…

  3. Kloke ord! Barnet er det same, før og etter utredningen!

    Eg fekk truleg mindre kritikk undervegs enn du, og dessutan stilna kritiske røyster når eg sto med diagnose i hand. Så for meg kjendest det godt, også på det settet. Det beste ved diagnosen var å få eit sett med redskaper til å takle kvardagen med, og at skulen kunne hente inn økonomiske ressurser, råd, kurs etc. for å tilpasse undervisning! For min son har det også vore positivt. Han var i ferd med å leite etter ei forklaring på kvifor han reagerte så annleis på alt mulig enn kameratane. Han opplevde det som ein lettelse når vi forklarte han om diagnosen. Eg vil aldri nøle med å anbefale foreldre i tvil om å gå for en utredning/utvardering!

    Likevel var det ein tøff periode. Fokus var på problem, ikkje på styrkar og muligheiter. Slik er det no ein gong, det er på basis av problemområde ein stiller diagnoser. Det som fungerer trenger inga diagnose. Det tok ca 2 1/2 år frå skulen fanga opp problemet til vi fekk ein diagnose. I denne tida var det atskillige papir fram og tilbake (våre observasjonar, skulens observasjonar etc), det var møte, det var testar og spesialistar inne i klasse på observasjon. Det kjendest som å svikte sitt barn, å ha eit slikt sterkt fokus på avvik, på saker han ikkje klarte, og ikkje på alt det positive: humoren, den gnistrande matte-hjernen, engasjementet (for spesialinteressene). Men i den andre enden av diagnosen møtte vi eit ganske mørkt bilde: Vi måtte forvente at han skulle gå gjennom livet utan vener, at ungdomsskulen (högstadiet) skulle bli eit helvete (pardon the language), at han kom til å få problem med skulegangen, at det kunne bli vanskeleg for han å bu for seg sjølv, skaffe jobb, finne ein kjærast. Dette var erfaringar vi fekk i hovudet frå erfarne foreldre då vi kom på foreldrekurs.

    Og misforstå meg ikkje, for alt dette ER vanskeleg. Det ER store utfordringar der ute. Men så skjer det også positive ting. For parallelt med at røystene frå scientologane og diagnose-skeptikarane blir sterkare, så finst det også ei positiv utvikling: Nye historier når oss om om vellukka tilpassing i skulen, om barn (og vaksne) som KAN, trass funksjonsforskjellar, om bofellesskap, om tilpassa arbeidsplassar, om system for å bytte arbeidsoppgåver.

    Livet i dag ser atskillig lysare ut, for oss og for vår son, enn den dagen han fekk si diagnose. Han har fått på plass nye ‘skills’, han går no i vanleg skule (högstadiet), men med veldig god oppfølging og tilpassing. For å seie det slik, det MERKS at rektor har eit barn med autisme!

  4. Blir starkt berörd. Är mamma till tre pojkar och en flicka. Har mångå år levt ett helvete med mkt agressioner och rapporter från skolan att det strulat. Men ingen som dömt. Önskar att skolan med sin kunskap skulle sagt till att något var på tok, men så var det inte. Tog mig i kragen när sonen gick i fyran..kontaktade bup, skolan gjorde en kartläggning.. men så kände jag det där.. Hur känns det att få en ”dom”? Hur ska han ta det?
    Frågorna var många, rädslan likaså, så kom sommaren, med den försvann kraven, utbrotten likaså.. vi slapp slåss för att få läxorna gjorda.. Det var nog ingen fara med honom.. Me´n efter ett tag tog vi tag i det hela igen. I slutet av sexan fick han sin diagnos Atypisk autism och ADHD, dö nervös för hur han skulle ta det.. ”Jaha, men jag är ju samma D iallafall” Nästa dag valde han själv att med vuxenhjälp berätta för klassen, fast han ville inte använda ordet ADHD *ler*

    Nu har vi även påbörjat utredning på den äldsta sonen, han är nu 15 och i en mkt känslig och jobbig ålder.. Önskar att jag hade vetat mkt tidigare vad som var vanliga tonårsbekymmer och vad som var ev diagnos.

    Dessa år har varit mycket slitsamma för hela familjen, men det har också gjort mig väldigt stark. Att kämpa för sina barns rättigheter stärker mig, även att det givetvis är jobbigt.
    Till sist vill jag bara skicka med er, Var stolt för att du har ett unikt barn, det krävs mkt tålamod och engagemang, men det är det värt..

  5. Traumatisk? Nej inte direkt. Precis som någon skrev här ovan så upplever jag att min dotter, Prinsessan, verkligen har känt sig sedd under de utredningar hon har genomgått. Hon har pratat om det efteråt och velat åka tillbaka till det höga huset.
    Samma när vi var på Mellanvården för samspelsbehandling innan vi förstod att hon skulle få diagnos 2 år senare. Det pratar hon om fortfarande, som en trygghet och något som hon gillade att göra.

    Ett mycket starkt inlägg förresten. Tack!

  6. Pingback: Tema Utredning – Andra som bloggat på temat | rosa prinsessan

  7. Pingback: Coping | npfbloggar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s