Om oron för framtiden

Jag känner stark oro för framtiden. Med tanke på den nedrustning i social välfärd som pågår kan jag kanske inte hoppas på att mitt barn kommer få stöd och tryggt boende när han blir stor. Gruppboenden tar in så många boende att de börjar likna institutioner.  Assistans som dras in till svårt behövande. Hur kan jag tro och lita på att just mitt barn ska få den framtid han förtjänar?

Vi ska göra en ADL-kartläggning och börja träna ADL. Men hur mycket vi än tränar så kan hans funktionsnedsättning inte tränas bort.

Jag borde förstås spara pengar åt honom men jag är inte högavlönad och jag har fler barn som jag försörjer. Jag sparar det jag kan. Men knappast så att han kommer kunna köpa tjänster livet ut.

Hur ska man våga bli gammal och dö?

Annonser

6 thoughts on “Om oron för framtiden

  1. Jag har svårt att förstå att oron finns men ändå är man inte drivande när det gäller ADL. Hur går det ihop? Varför har du redan i fjärde klass inställningen att han inte kommer klara sitt liv när han blir stor? Vad är det i ADL biten ditt barn inte klarar eller kommer klara?
    Självklart finns oron, alltid för vilket barn som helst. Jag känner oro för mina barn med funktionsnedsättningar men jag har inställningen att de kommer klara livet bra. Självklart kommer de klara sitt liv på ett eller annat sätt. Målsättningen finns och med det att de faktiskt klarar mer än vi tror om de bara får chansen till att träna.
    Mina barn kan vare sig läsa eller skriva och har ingen utvecklingstörning som ditt barn. Hur tror du min oro ser ut? Men att tänka att att barnen inte ska klara livet i vuxen ålder skulle göra mig tokig. Jag vet inte ens om mina barn kommer få en utbildning på gymnasienivå ens. Men ADL kan man lära sig genom träning, de förmågorna brukar inte vara lika svåra som att nå målen i svenska engelska matematik osv.
    Men jag kan inte tänka att det inte kommer ordna sig och jag måste ju tro att det finns en lösning.
    Oro finns alltid men att tänka att de inte kommer klara saker i framtiden är ju att dra undan mattan för tidigt.

    • Måste min oro vara på bekostnad av din eller tvärtom? Vi är två skilda individer med helt skilda barn. Kan vi inte få ha våra egna upplevelser och känslor. Jag har låtit bli adl-träning för att få skolan att fungera. Det är mitt val. Du gör de val som passar i ditt liv.

  2. Forstår så godt din uro og kjenner igjen meg sjølv. Hos meg kommer og går den. Snakka i går med min mann om at vi lever livet på ‘code orange’, som dei seier i militæret, beredskapen alltid på nivået under ‘krig’. Berre unntaksvis kan vi lene oss tilbake på ‘gul’, aldri kan vi slappe heilt av på ‘kvit’. Det er så masse ein må passe på, på alle kantar, heile tida.

    Vel vitande om at vi har veldig forskjellige barn, med forskjellige diagnoser og forskjellige utfordringar, tenkte eg likevel å seie at fjerde klasse var lavpunkt hos oss. Vi kom liksom aldri framover på nokon front. Men frå då av, særleg frå 6. klasse løsna det. Litt fordi skulen fekk betra sin kompetanse og kunne støtte på bedre måte, litt fordi vi kanskje forsto meir, litt på grunn av redusert stress i miljøet (e.g. skulen blei ferdig med ombygging og klassen fekk fast klasserom), men mest, trur vi, fordi han modna og i større grad begynte å interessere seg for verden rundt seg. Mest av alt såg vi at han blei bedre på logistikk/organisering. Huska sjølv kva han skulle gjere på skulen, kva beskjedar vi skulle ha heime, kva han trengte å ha med seg, alle slike ‘skills’ som han treng i voksenlivet, som gjer det mulig å få få dagane til å gå ihop. Fleire og fleire prosessar blei atomatisert, sjølv om automatisering går treigt, og vegen dit består av å dele opp ein kvar prosess i små, oversiktlege steg. Og repetisjon, repetisjon, repetisjon. Håkon har hatt veldig stor nytte av Handi+, ein mobil med kalenderfunksjon og listefunksjon, der han kan få oversikt over dagen, og der oppgåver kan settast opp med checklist, for avkryssing av punkt for punkt. Plutseleg kan vi sette han til å rydde romet sitt sjølv, det syntest umogeleg før han fekk slike checklists.

    Eg seier ikkje dette for seie at slik BLIR det. Det kan ein aldri vite. Men tenkte å seie at dette OGSÅ er ein muligheit. Og for å seie at når slike hopp kjem, kan dei vere store.

    Utover det vil eg gjerne berre sende ein digital klem/kram. Når ein står midt i det, kjennest det så tungt, så tungt! ❤

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s