Tema syskon – om syskon i en familj med autism

Vi är några inom npf-bloggosfären som kommer att skriva om syskon under v 37. En del skriver kanske om forskning runt autism och ärftlighet men jag skriver mer om livet i en familj där det finns autism. Jag är inte så intresserad av forskningen.

Funderar på vad jag har för matnyttigt att komma med om syskon.. jag är själv ett syskon utan att tänka så mycket på det. Man vet liksom inget annat. Jag tror att det hjälpt mig att bli förälder. Det föll sig naturligt. Det sägs att syskonen till barn med autism blir deprimerade. Och det sägs att syskonen till barn med autism blir mer inkännande och mer socialt kompetenta. Jag vet inte om det finns ett svar på hur det är.

I vår familj har vi inte pratat diagnoser. Vi har inte ens haft ett diagnossamtal med sonen som idag är 10 år med medelsvår autism och lindrig utvecklingsstörning. Det har inte fallit sig så.. storebror som är 20 år vet ju men ingen av de andra. Vi tar helt enkelt bara den hänsyn till den familjemedlem som behöver det. Var och en med sina egenheter och behov. Det fungerar fint. Jag tror inte att någon av dem känner att hon/han får stå tillbaka.

I min ursprungsfamilj rådde en märklig millimiterrättvisa som jag hade lite svårt att se nyttan av eftersom det blir allt annat än rättvist om inte alla är lika och har samma behov. Här existerar inte den typen av rättvisa utan alla möts för den person den är. Jämlikheten tycker jag. Och jag hoppas och tror att jag uppnått något bra av det. Så här i vårt mikrokosmos behövs inga diagnoser. Bara acceptans.

Får man som första barn ett barn med autism är man kanske rädd att det ska bli fler med samma svårigheter. Jag gjorde som så att jag kontaktade föräldrar till familjer där två eller fler barn fått diagnoser inom autismspektrumet och hörde mig för vad de ansåg. Jag fick såna svar att jag inte oroade mig längre. Och vågade mig på att skaffa fler barn. Min rädsla för att få mer än ett barn inom spektrumet låg i att jag var rädd att inte räcka till. Men jag insåg att det inte skulle hända.

Det enda negativa jag upplevt för syskonen är den begränsning som kan upplevas i vårt sätt att leva. Väldigt inrutat och inget socialt umgänge hemma. Mycket p g a att vi inte har några släktingar att tala om  men också att jag inte haft tid och ork att bygga relationer. Och att ingen annan försökt hålla mig kvar när jag inte orkat. Det här gör att jag börjat överkompensera en del. Småsyskonen är anmälda till allsköns aktiviteter. Skogsmulle, kör, dans, miniorer. Simskolan och gymnastiken ligger vilande..

Syskon är en stor gåva. Jag hoppas att de kommer stå varann nära för alltid. De leker. Tar hand om varann. Tröstar. Skyddar. Bråkar. Slåss. Älskar

Annonser

4 thoughts on “Tema syskon – om syskon i en familj med autism

  1. Pingback: Coping | npfbloggar

  2. Bra skrivet!
    Vår 13-åring har diagnosen högfungerande autism ( asperger ). Hen är dessutom hemmasittare sedan ett år tillbaka. Vi kämpar varje dag.
    Hos oss kan jag tyvärr se att syskonen har kommit i kläm för att 13-åringen tar så mycket plats och inte är så snäll mot sina syskon. 10-åringen mår inte bra just nu…
    Detta trots att vi verkligen har försökt tänka på syskonen (har en 6-åring också) och hittar på saker med ett barn i taget, gospratar länge vid nattning osv. Det är inte lätt!

    Stor kram!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s