Skolan – ett förtroende

Under 2011 var jag med och svarade på frågor i en undersökning som till slut ledde fram till det här: http://www.jenglacoaching.se/2011/12/31/stress-hos-foraldrar-till-barn-med-autism/

Jag har funderat en hel del runt de stressfaktorer som omger mig och andra föräldrar med barn inom autismspektrumet. Självklart ser det inte likadant ut för alla. Men det finns ändå stress. Stressen att inte andra känner mitt barn. Att professionella säger: ”Vi kan autism här” och sen behandlar alla lika utan anpassning för just mitt barn. Utan anpassning för någon. För de kan autism.

Min son går i en riktigt bra skola. Men jag kände också stress. Svår stress. För det tar tid för personalen i skolan att lära känna mitt barn så att de kan möta just honom. Jag kan inte vara med i skolan. Jag kan inte skydda honom från allt. Jag kan inte tala om hur de ska hantera varje situation. Men det är ju vad jag vill. Jag vill ha kontroll så att jag ser att allt blir bra. Och som den urjobbiga föräldern jag är har jag försökt. Min sons lärare har jobbat på förtroendet. De kanske inte tror att jag märkt det, men det har jag. Mitt förtroende alltså. För att jag ska kunna lita på att de lär känna mitt barn och möter honom där han står. Att jag ska kunna släppa ansvaret för honom medan han är i deras vård.

När jag känner förtroendet för skolan kan jag förmedla det förtroendet till mitt barn. Ett stort stressmoment försvinner för oss båda. Tänk om alla skolor kunde ta sig den tiden att bygga förtroende med både barn och föräldrar och ta sig tid att lära känna barnet ordentligt – innan de säger: ”Vi kan autism”. Istället skulle de kunna säga: ”Vi hoppas att vi inom kort har lärt oss hur vi ska möta ditt barn”.

Och låt oss föräldrar vila i att ni tar hand om våra barn på bästa sätt när de är i er vård.

Annonser

17 thoughts on “Skolan – ett förtroende

  1. Så sant som det är sagt. Jag är en av många föräldrar till ett barn med autism som känner igen mig väldigt väl i det du skriver. Men jag förstår inte riktigt vad du menar med att det är annorlunda om man har ett barn med uvecklingsstörning. Skulle gärna vilja höra mer om hur du tänker!
    Jag vet förstås inte hur det är att ha något annat barn med autism än just min son – som också har utvecklingsstörning. Och jag sänker definitivt inte ribban. Jag tänker snarare att han behöver extra mycket stöd, extra mycket insatser – från oss föräldrar, skolan osv – eftersom han har dubbla funktionsnedsättningar. Tyvärr har jag dock mött skolpersonal (och andra) som tar utvecklingsstörning som intäkt för lägre ambitioner. Då väcks lejonhonan i mig!
    Och utvecklingsstörning – vad är det? Den kan vara allt från väldigt grav till att man ligger i gränslandet till normalbegåvning. Och ibland döljer sig till och med normalbegåvade barn bakom så svår autism att de felaktigt får diagnosen mental retardation.

    • Jag ka förstås bara tala för mig själv. Vad jag menar är att jag sänker ribban med de krav jag ställer på mitt barn. Jag går mer in för stöd och anpassning, medan jag TROR (vet gör jag inte) att jag skulle ha krävt mer av mitt barn och hens lärande om jag haft ett barn med normalbegåvning. Som det är nu är jag glad om han går i skolan och har det bra på dagarna. Inlärningen är en bonus. Men han är duktig och lär sig eftersom hans lärare är bra och utmanar när jag inte gör det.

      • Tack för bra inlägg! Det är svårt vilken begåvningsnivå de än har, tror jag. För kraven måste oftast sänkas ändå på grund av autismspekturmtillståndet!

        En högbegåvad aspergare som mycket väl skulle kunna ha MVG i alla ämnen kan inte det ändå. Den sociala interaktionen, att ta sig till skolan, att förbereda alla ”annorlunda” situationer, bruset från fläktarna, äta iskolan etc gör att målet inte kanske kan vara högre än G överlag. Eller ens det, beroende på hur bra skolan är på att förstå, precis som du säger, den här individens behov.

        Det är ju skillnad på att sänka kraven på barnet och att sänka kraven på skolan…

    • Jag förstår detta. Hur tolkar man utvecklingsstörd? Det finns många i gränsen. Och inte ska man sätta ribban för långt och bara tänka barnet är utvecklingsstörd så här kan vi inte förvänta oss så mycket. Jag förstår precis. Och som du skriver KAN Autism göra att det ser ut som man hade en utvecklingsstörning och därmed få dras med detta sedan.

      • Och jag anser att ALLA måste utmanas. På något vis. Vi ska ju inte stå där och tänka att man inte ska utmana för att man tror att de kommer eller kan saker. Det vet vi ju inte. För alla är ju individer. Så bara för att vi känner våra barn så får vi ju inte sitta och tro att de inte kan mera än det vi ser. Det är ju hemskt. Att inte få utmaningar. Sen kan man ju inte ställa dom för stora och för högt men lite i taget för alla kan i stort utvecklas. Efter sin förmåga och i sin takt. TID i skolan är det tyvärr dåligt med men som sagt det där kändes hemskt. Alla behöver utmaningar för att växa som individ och människa.

  2. jag tog bort den texten cecilia. det blev fel.. fast jag ska erkänna att jag inte är en mamma som utmanar mina barn direkt..

    • Det är alltid intressant att diskutera med andra föräldrar till barn med autism (och utvecklingsstörning). Jag tar inte illa vid mig, utan ville bara berätta hur jag tänker. Men jag tror att du gjorde rätt i att ta bort den delen av texten för att undvika onödiga missförstånd.
      I övrigt är jag helt med på noterna i det du skriver! 🙂
      För vår del är det det yngsta barnet som har autsim och MR, medan storebror inte har några diagnoser – tvärtom jämfört med er alltså. Funderar lite kring hur ordningen i syskonskaran eventuellt påverkar förhållningssättet…

      • Spännande och intressant diskussion! Ja det finns någon forskning har jag för mig om just ordningen i syskonskarans betydelse, i alla fall för hur stor stress föräldrarna upplever. Be mig inte om källa ännu, för sent på kvällen för det:-) Min flicka är mellanflicka så det där får vi fundera mer på… Jag kan sakna diskussioner med andra som har just barn med både autism och MR…

    • Man förhåller sig ju olika beroende på placering i syskonskaran när man har normalutvecklade barn så varför inte när man har barn med autism. Det som jag kan se i vår familj är att ingen behöver direkt stå tillbaka. Eller jag upplever det inte så i alla fall. Vi får väl se vad syskonen säger när de blir större.

  3. Jag känner igen stressen. MEN man måste väl ändå förutse att när mitt barn är i skolan och på dagis, fritids att de menar att de lär känna både dig och ditt barn och lär känna dess behov utifrån att de KAN Autism. Nu vet jag att många idag inte har kunskapen. Att man DÅ kan känna oro och stress. Att man lämnar sitt barn på en plats där de inte är utbildade.
    Jag tror att vi kanske tolkar in saker fel. Jag KAN Autism kanske inte betyder just att man BARA KAN diagnosen eller hur nu DU tolkar detta. När jag hör en personal säga detta så förstår jag att den menar eller jag hoppas och tror att de menar att de då vet att man är en individ som alla andra oavsett diagnos och att man måste lära sig den specifika personen som HAR Autism. Att säga jag KAN Autism inte är statisk. Kan man Autism liksom vi föräldrar så måste ju även de veta att de är just olika för det vet ju vi och hur har vi förstått och lärt oss detta? Jo vi har läst oss Autism. När jag inget kunde om Autism trodde jag alla var rätt lika. Men när jag lärde mig Autism förstod jag att alla var individer. Så varför skulle inte utbildad personal på skolor och andra platser inte veta detta?
    Ingen kan väl gå in och säga jag KAN sjukvård och tro att alla människor är lika. Jag KAN matte och då kan alla förstå det jag säger. Har man pedagogiken med sig så förstår man och även om man har lite vett. Det finns många som inte KAN Autism som ändå jobbar med detta och förstår enormt mycket. Jobbar man med människor vet man att ALLA är individer och har olika behov.
    Det känns lite som att många tror att just MITT sätt som förälder att tolka just mitt barn är det enda rätta sättet och den enda rätta vägen. Givetvis är det vi som kan och känner våra barn bäst det är inte det jag menar men andra KAN ha annan syn som ger barnet nya möjligheter samt vägar som vi inte ser. Eller KAN.
    Så även om jag har haft mitt och mina barn på skolor och dagis där de INTE kunnat Autism, inte haft kunskap om eller träffat eller vetat så har de lyssnat in mig och lärt sig mitt och mina barn. Jag har alltid känt mig trygg i att de kan ta hand om men att JAG fått vara med och berättat och förmedlat. Varit tillgänglig.
    Att känna att man nästan inte litar på och nästan förutser att de inte klarar av det är ju väldigt stressande och gör ju att man själv måste få hjälp att kanske släppa taget. Vi måste ju tillåta våra barn komma in i samhället och även ibland råka på de svårigheter som finns där ute. Ingen kommer skydda dom i all oändlighet. Vi får inte glömma att dom inte ÄR Autism de är ju människor och individer som måste få blomma ut och bli självständiga.
    När vi ser att barnet inte mår bra. När vi ser att något måste gått snett så får vi ju ta detta där och då. Hur har det blivid sådär och ta det med skolan då. Nej jag känner annan stress. Hur skolan ska kunna stötta alla elever till att nå målen. För där har inte skollagen så många vägar. För DÄR kan just Autism göra att man inte når målen. Att man behöver mera tid. Där har BARA idag de med utvevklingstörning chansen till en anpassad skolgång. DÄR ligger nog många föräldrars stress idag. Inte att de inte kan ta hand om men hur de ska hjälpa dom att nå målen som många barn utan diagnos kommer att ha svårigheter att nå. Så DÄR ligger nog mer stressen än att man säger att bara för att man säger att de KAN Autism inte förstår att de är individer. Som sagt vet jag att alla inte får stöd och hjälp och att en del som KAN Autism inte förstår detta men då får man ta det när detta sker och inte förutsätta att de menar detta bokstavligt. Fokus ligger väl i att stötta skolan att få politikerna att förstå att hur mycket man än försöker så kan man inte nå målen och att DE måste lära sig Autism och andra funktionsnedsättningar så de inte blir funktionshinder. För det är långt fler som inte kommer nå målen än den med en utvecklingstörning. DÄR ligger min stress. Inte att personalen inte klarar av att lära känna mitt barn och försår att jag måste få vara delaktig. Det måste man med ALLA barn. Oavsett diagnos. Alla barn behöver ha närvarande föräldrar i skolgången. För alla människor är olika och behöver stöd på olika vis för att vi alla har olika behov. Där finns stora problem i den vanliga skolan.Tid att tillgodose allas behov.

  4. Jag har inte läst alla kommentarerna här just nu men om inlägget skriver jag: PRECIS!!! Det är precis så jag tänker också och det behöver inte handla om skolan utan om alla miljöer som våra barn vistas i.
    Kraam!

  5. Pingback: Barn med autismspektrumtillstång: Vad ska man acceptera? Vad ska man kräva? Av sig själv, av sitt barn, av skolan. | Prestationsprinsen

  6. Skolans personal är viktig. Själv tyckte jag vändpunkten kom när vi fick pedagoger som faktiskt TYCKTE OM mitt barn och inte bara påpekade allt som var jobbigt. Tänk så mycket enklare det blir då!

  7. Jag håller med Ingrid där. Och jag tror vi alla är överens om att det viktigaste är att våra barn blir omtyckta. Fast respekt och empati för barnet innebär också att man vill lära sig så mycket som möjligt för att förstå. Tänker på han Sören Kirkegard och hans dikt att det första man måste göra är att förstå det barnet förstår. Eller hur den nu går, men ändå.
    Sen har jag träffat på en del pedagoger som gått alla utbildningar om autism som finns men som ändå inte haft empatin riktigt. De har aldrig blivit omtyckta av min dotter. Det är ingen självklarhet att man är en bra pedagog för att man lärt sig massor på utbildningar. Eller för att man har erfarenhet. Man måste ju kunna omsätta det i praktiken på ett respektfullt sätt.
    Jag träffar då och då personal som säger ”Vi kan autism” och så jobbar dom med inslag från TEACCH modellen. Jag får rysningar hela jag för dom går på nån slags myt som aldrig var meningen med Teacch.
    Alla fall så har jag startat en ny blogg igen. Den är väl kanske mest på skoj än så länge, men tanken är att den ska bli som läsarna vill att den ska bli 🙂
    Det här är alla fall en helt underbar blogg och jag hoppas du fortsätter att skriva inlägg Anna!

  8. Pingback: Barn med autismspektrumtillstånd: Vad ska man acceptera? Vad ska man kräva? Av sig själv, av sitt barn, av skolan. | Prestationsprinsen

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s