Hästpojken

Här i veckan visade SVT dokumentären Hästpojken (klicka på länken för att se den på svtplay). Jag fick tipset från flera vänner och bekanta och alla höjde den till skyarna. Idag tänkte jag titta och förväntningarna var höga.

Jag blev helt överraskad när man visar en familj med ett autistiskt litet barn där föräldrarna inte kommunicerar med barnet. De hjälper honom inte alls i kommunikationen och samspelet. Däremot pumpar de i honom en massa mediciner utskrivna av DAN-läkare. Pojken skriker och har utbrott på upp till fyra timmar om dagen. Enda gången han är lugn är när han sitter på en gammal häst. Ridterapi och autism är ett gammalt och ofta lyckat koncept.

Den här familjen släpar med sig sonen till schamaner som ska driva ut det sjuka. De ser sitt barn som sjukt. Där slutar jag att titta. Närmare en halvtimme in i filmen. Många säger: Fortsätt att titta!  Men jag orkar inte se mer. Jag har förstått att jag inte är ensam om att ha reagerat så här. Fast andra såg färdigt. Jag har förstått att slutet blev lyckligt. Men för vem undrar jag…

Debatt!! Tyck!!

Annonser

17 thoughts on “Hästpojken

  1. du borde se slutet anna. När pojken lär sig rida o den glädjen som då lyser i hans ögon. Den känslan kan man verkligen känna igen sig i och ja jag tror man kan tolka filmen på 2 helt olika sätt.

  2. Nu har jag sett hela och självklart är han glad åt att rida precis som han var innan. Jag ser inte själva grejen med att åka till Mongoliet innan han kunde lära sig rida. Min son började också gå på toan över natt. Han blev helad av att flytta in i ett nytt hus. Han har också gjort hastiga utvecklingshopp i samband med stora förändringar.

    Jag vet att jag är lite ovanlig som inte tror på andar och new age. Jag tror inte att han blev helad av schamaner. Barn med autism utvecklas också och oftast kommer allt på en gång på det viset. Jag blev illa berörd över hur fokuserade de var på att det var fel på pojken och hur han skulle helas från det. Att de visade sekvenser när han var glad på hästryggen ändrar inte det. Däremot hade föräldrarna inslag av insikt. Inslag.

    • Håller med, dessutom tycker jag det är lite missvisande att blanda in experter, som t ex Simon Baron-Cohen, i dokumentären som förvisso berättar intressanta saker om autism men som inte på något sätt pratar om just den här pojken. Det kändes lite som falsk marknadsföring.

  3. Jag såg 7min och 33 sek sen stängde jag av.
    Jag blev så skärrad när jag såg hur ledsen pojken var och hans skrik gjorde så hela min mage knöt sig. Men jag ska kolla någon annan dag när jag har mer tid för det verkade intressant och alla pratar ju om slutet så lite nyfiken blir man på hur det går..

  4. ”Jag vet att jag är lite ovanlig som inte tror på andar och new age”. Hahaha! Underbart. Då är vi två.

    Är också mycket tveksam till schamaner. Men jag ska kanske plåga mig igenom filmen ikväll.
    Ps Intressant med toan och nytt hus. Det kan ju ha varit nån grej i badrummet/ toan det gamla huset som han inte gillade, och det släppte i det nya. Ofta finns det helt logiska förklaringar till framstegen, precis som du skriver.

  5. här är det tvärtom. Inga framsteg vid förändringar utan snarare väldigt jobbigt vid förändringar. Det enda han mår riktigt bra av är sommarlovet. Då slipper han stress osv..

    • vad jag menar ingrid är att stora förändringar kan ge framsteg. små förändringar blir det ofta svårigheter och tillbakagångar av. men saker som flytt till nytt hus/lägenhet och skolstart/dagisstart har varit förändringar som varit så omvälvande att de inititerat utvecklingshopp. det har jag hört om förut från andra.

      • jo självklart kan det vara så. Och det är det som gör autismen så speciell på ett sätt, att alla är så olika. För stoffe är stora förändringar inga utvecklingshopp framåt. Men det är ju så, de är ju så olika…

  6. Ja gud vilken märklig film. Men jag tänkte att det verkade som att föräldrarna var de som behövde helas… Det var med DJUP lättnad jag hörde att pappan till slut sammanfattade hela upplevelsen med: ”Är han fortfarande autistisk? Ja, det kommer han alltid att vara”. Vad som hände var väl att de till slut nådde någon sorts acceptans och i det kunde kontakt uppstå… Vår knäppa handledare på hab var ju från USA. Efter 20 år i Sverige var det hon som pratade om ”recovery” efter intensiv beteendeträning och tvingade oss att göra om utredningen bara för att se att diagnosen satt som en smäck. Hon sitter löst efter det däremot.
    Men det var fina bilder på hästar och Mongoliet…

    • Ja visst var det föräldrarna som skulle göra resan att acceptera det barn de har. och det var ju någon av alla de där ”experterna” som sa det också.

  7. En vacker film men föräldrarna hade en märklig attityd. Ganska New ageit (jag gillar inte new age något vidare). Det där pratet om mediciner och miljögifter som att det vore helt självklart att det var så gillade jag inte (jag vet inte vad DAN-läkare är men i mina öron låter det inte bra). Tänkte på Scientologer, homeopater, ät rätt efter din blodgrupp och liknande(sådant jag inte tror på och som skadar mer än det gör nytta). Som ni säger det var föräldrarna som behövde acceptera sitt barn, men tyckte också att det var konstigt att mamman på något vis fick skulden fast pappan var minst lika låst i sin attityd.

  8. Jag har läst om dem i någon tidning (Vi?) tidigare och kände att jag inte var så sugen på att se filmen. Jag blir alltid väldigt fundersam när man sätter sin tilltro till en specifik sak – att det skall HELA, bara man gör just den saken och exakt RÄTT så blir allt bra och man får leva lycklig i sina dagar. Fina bilder var det i tidningen, minns jag, men jag blev lite upprörd över föräldrarnas attityd. Släpa ett autistiskt barn runt halva jordklotet – bara det säger en del, tycker jag.
    Hälsningar malene

  9. Funderar…. jag skrev ett långt meddelande här, men jag vet inte vart det tog vägen…. antingen gjorde jag nåt fel eller så tar det lite lång tid innan det publiceras…. får väl ha lite tålamod…
    Ha det bra alla!

  10. Nehepp… då försvann det alltså i cyberspace istället. Attans! Jag tryckte väl på nån fel knapp eller nåt… grrr!
    Jag har inte sett filmen. Min kommentar handlade om det här med stora förändringar.
    Om att stora förändringar kanske inte ses som en förändring då utan nånting helt nytt och om man har förberett ordentligt på det helt nya kan det istället funka väldigt bra, bli en nystart. När vi flyttade till en ny lägenhet för många år sen gick vi dit innan inflytt och tydliggjorde VAD man gjorde i varje rum, det gick sen jättebra att bo där i jämförelse med hur det hade varit i den förra lägenheten.
    Båda mina barn har haft positivt när det har handlat om t.ex. stadieövergångar i skolan eller t.ex. när Tjabolina flyttade hemifrån och började på daglig verksamhet. Nyhetens behag har då funkat och varit kul. Tyvärr så har det ibland handlat om att de har ”skärpt” sig till max i början och efter ett tag (ca ett år) så har det kraschat för att de inte har orkat skärpa sig längre – det är inget bra. Personal kan kalla det för ”smekmånad”, men många gånger har jag sett att det är personalen som haft smekmånad eftersom de inte orkar vara trevliga och inställsamma i all evighet utan jobbet har blivit slentrian efter ett tag med suckar eller att man efter ett tag börjar ställa krav som man inte ställt i början osv. Det är ju en förändring som mina oflexibla barn inte förstår. Jag kan förstå den, men inte de och jag tror att man som personal behöver vara medveten om det där… vem är det som förändras efter ett tag… vad leder till vad liksom…
    Alla fall nyhetens behag kan ibland vara en nystart som är kul för mina trots allt oflexibla barn, fast för att det ska hålla i sig behöver det ändå vara välutarbetat från början utifrån dem 🙂

  11. Pingback: 2010 in review « coping

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s