Son-rise

Son-Rise är ett förhållningssätt gentemot barn med autism som togs fram av ett amerikanskt föräldrapar, Samaria och Bears Kaufmann, för att hjälpa deras egen son att utvecklas maximalt.

En grundstomme i Son-Rise är att utnyttja barnets intressen för att hjälpa utvecklingen framåt. Ett barn med autism har ofta udda intressen och tycker om att göra saker som vi andra tycker är konstiga. Istället för att döma ut vår sons ”udda” intressen gör vi dem till ett gemensamt intresse som vi sedan kan bygga alla tänkbara former av lärande på. Genom att lära oss mer om vad han tycker om att göra kan vi hitta vägar in till nya intressen.

En annan viktigt del av attityden är att tro på utveckling. Det finns inget barn som kan utvecklas om inte omgivningen också tror på att det är möjligt.

En tredje viktig punkt är acceptans. Att acceptera vår son för den han är, att inse att han i varje ögonblick gör så gott han kan. Det här lyser också igenom i att vi accepterar även hans udda intressen. En följd av detta är också att vi inte kritiserar honom för vad han inte kan utan hela tiden lyfter fram de positiva sidorna, de framsteg han gör, de försök han gör.

I detta ligger också att vi hela tiden försöker lägga oss på en nivå som är anpassad efter den nivå vår son befinner sig på i varje ögonblick. Det är, som hos många andra barn med autism, mycket stor skillnad i hur de fungerar i socialt samspel från den ena stunden till den andra.

Vi lägger också stor vikt vid glädjen, entusiasmen, energin och närvaron i vårt arbete med vår son. För att han skall tycka att vi är intressanta och lockas till samspel måste vi själva ha kul i vårt arbete. Det måste finnas lust och glädje i inlärningssituationen för att den skall bli effektiv. Vår son och andra barn med autism är inte i första hand motiverade av sociala faktorer. Han lär sig inte något bara för att andra vill att han skall lära sig det eller för att göra andra människor glada. Det här ger oss en utmaning i att hela tiden hitta nya sätt att skapa spännande inlärningssituationer.

En punkt jag vill tillägga är hur vi arbetar med mål. När det gäller att sätta upp mål för arbetet med våra barn så måste vi naturligtvis prioritera. Eftersom vår son har så stora svårigheter som han har kan vi inte fokusera på allting samtidigt. När vi prioriterar mellan målen så försöker vi i första hand se till vad som kan hjälpa honom till att leva ett så bra liv som möjligt. Ett liv med så stora möjligheter som det går att själv kunna påverka sin vardag. Vi sätter detta före mål som har att göra med att forma våra barn att vara lika oss andra som inte har autism.

Lärande i ett förståeligt sammanhang

Det finns ännu en poäng med vårt sätt att låta våra barns intressen styra inlärningen. Alla barn lär sig bäst i ett sammanhang de förstår. Det finns en god anledning till att barn i första klass lär sig matematik genom att räkna med saker de känner till. Ingen skulle komma på tanken att lära lågstadiebarnen matematik genom att addera elektronvolt i olika atomers skal. På samma sätt gäller det att göra inlärningen förståelig för barn med autism. Genom att väva in inlärningen i situationer som barnet både förstår och är motiverad av så blir det kunskaper och förmågor som sedan går att tillämpa även i andra sammanhang istället för abstrakt inlärda kunskaper som enbart går att tillämpa i det sammanhang inlärningen sker.

Lennart Svensson
Bärkraft Assistans AB

Annonser

5 thoughts on “Son-rise

  1. Lennart kan du berätta vilka barn som är mest lämpade för son-rise? Jag tycker hela tänkandet och synen är jättebra men om du minns var vi i kontakt när min son var yngre och jag bedömde att han hade för stora sociala behov och (då) för få syskon för att det skulle passa oss.
    Hur tänker du?
    Vi hade en son-rise-utbildad avlösare när han var fem år – hon var här och lekte med honom medan jag var hemma. Det var spännande att se hur hon jobbade med honom. Små grejer som gjorde stor skillnad. Lockade honom till att ”göra rätt” genom leken. Som vilket barn som helst som vill samarbeta/samspela. Det stämmer fint med mitt föräldraskap. 😀
    Tack!

    • Hej igen!

      I grunden kan alla tankarna i son-rise användas med vilka människor som helst.

      Alla mår naturligtvis bra av att omgivningen accepterar dem på ett kärleksfullt sätt även om de ibland gör saker som vi inte vill att de skall göra.

      Alla blir mer socala tillsammans med människor som engagerar sig i deras egna intressen.

      Alla lär sig mer om de får göra det i sammanhang som de förstår och är intresserade av.

      Alla lär sig mer om de har en lärare som är engagerad i sitt jobb och visar det.

      Det som kanske inte är lika självklart är en-till-en arbetet i ett speciellt lekrum, här kommer svårigheterna som autismen ger för de flesta in.

      barn med autism har ofta svårt att fokusera på de viktiga bitarna av de sinnesintryck de får. Forskningen har visat att de till skillnad från individer utan autism inte fokuserar på ansikten direkt när de ser en bild utan de fastnar i att se andra detaljer.

      Tanken med ett lekrum med så få intryck som möjligt är att vi som leker med barnet skal stå ut mer ifrån omgivningen. Det skall bli lätt att se oss. Vi får hjälp av rummet med att bli det intressanta som våra barn tittar på. I en miljö där det finns mängder av intryck så klarar de flesta av våra barn inte av att sålla i informationen.

      För ett barn som kommit långt i sin sociala utveckling är detta inget problem och tanken med son-rise är att gradvis öka mängden intryck för att efterhand kunna fungera bra också i naturliga miljöer. När man lärt sig hantera samspel och kommunikation med en individ går vi vidare med två för att fortsätta med flera.

      Jag ser ganska ofta barn inom autismspektrum som är i skolformer där de är tillsammans med många barn men trots det är otroligt ensamma. Risken finns att de inte kommer att lära sig samspela, på sin höjd kommer de att lära sig hantera situationen. Vi vill inte att de bara skall hantera situationen, vi vill att de skall hitta glädjen i andra människor.

      Jag tror att alla barn med svårigheter inom autismspektrum har nytta av son-rise. I vilken utsträckning det behövs ett speciellt lekrum eller hur mycket tid det behövs en-till-en undervisning måste avgöras från barn till barn utifrån var de står i sin sociala utveckling och hur de hanterar mycket sinnesintryck.

      Jag har träffat föräldrar till barn med lindrigare former av autism, som aspergers syndrom, där de haft någon timme i hemmet efter skolan varje dag och fått jättebra resultat av det. De jag själv jobbat med har haft betydligt större svårigheter och har haft ganska omfattande program med många timmar en-till-en varje dag.

      En bra illustration av utvecklingen är vår egen son Nils. När han var mindre vägrade han vara med vid familjetillställningar med släkt och vänner på besök, han tog direkt med sig sin assistent till lekrummet. För några år sedan vände det. Då vägrade han istället gå till lekrummet när det kom besök. Han ville vara med och se vad som hände.

      En annan sak som påverkar är naturligtvis också i vilken grad barnet har mycket farliga beteenden. Utan ett lekrum blir det då hela tiden en massa nej och stop och hindra, något som knappast hjälper till att utveckla intresset för samspel och kommunikation hos barnet. I lekrummet som är helt säkert kan man istället fokusera på positiv kommunikation.

      Mitt svar på din fråga är alltså att tack vara de individuella anpassningen så fungerar son-rise för alla barn.

      En tanke som jag använder när assistenter tenderar att bli för kontrollerande det är att tänka på vilka roller man har med barnet.
      Minst 80% skall vara lekkompis, resten fördelas på lärar och föräldrarollen.
      För en del har det hjälp att tänka så.

      En viktig bit att tänka på är kontroll. Många av våra barn behöver någon som är med dem en stor del av dagen. Tänk er själva in i situationen att ha en person med er som hela tiden försöker styra och ställa. Efter en dag tror jag de flesta skulle vara så trötta på det att det inte skulle vilja se människan nästa dag.

      Våra barn måste själva få kontrollen över när de vill samspela och när de bara vill göra sin grej och ta det lugnt en stund. Allt annat riskerar att leda till mindre samspel. Samspel måste komma från barnets egna lust att samspela. Vår uppgift är att väcka den lusten.

      • Tack! Jag inser att jag inte vet så mycket mer än lekrummet och förhållningssättet. Min kunskap om sonrise befinner sig på den nivån som Torsten skulle ha gått in på om vi startat – för fyra, fem år sedan.

        Klokt och intressant!!

  2. Jag tycker också det var intressant. Har bara sett en engelsk film om sonrise en gång för länge sen och i den sades det att barnet blev friskt och så var det så mycket tjoande från de vuxna att jag blev alldeles trött, så då blev jag lite irriterad minst sagt.
    Men det här du berättar låter ju jätteintressant! Inte alls som jag hade fått för mig! Tänk så fel man kan få bara av att se en enda film… TV’n kan skada ibland måste jag säga…
    Men som sagt det här var ett väldigt intressant inlägg! 🙂

  3. Pingback: Son-Risemetoden vid autism. « Victorias ADHD-blogg.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s