Tack Jenny P för ditt gripande bidrag!

 

Snälla, säg något då!

För ett tag sen fick jag anledning att minnas tiden när min äldsta pojke var i tvåårsåldern.

Från att ha varit ett stillsamt barn hade vi alla runtomkring plötsligt känslan av att hålla en väl insmord ål i våra armar. Så fort vår uppmärksamhet delades med något annat gled han tyst iväg, fysiskt och psykiskt. Tillsammans med mig sjöng och räknade han, pekade på färger, sa vad han ville ha, följde mig med blicken vart jag än gick, sa treordsmeningar. Men min mjuka, lugna, skrattande bebis växte till en smal, stel pojke med rädslor för allt omgivningen hade att erbjuda, och vägrade prata med någon annan. På förskolan sa han ingenting.

Min frustration växte varje timme med honom. Jag visste ju att han kunde prata! Jag hade hört honom själv. Varför sa han ingenting? Misstankarna om eventuell autism väcktes månaden efter att lillebror föddes av en uppmärksam förskolechef. Min frustration växte till panik, jag ville ha min pojke tillbaka!

Jag är ingen pedagog. Mitt tålamod med barn som inte lyssnar och gör som jag säger är begränsat. Men min uthållighet och envishet växte sig oändlig. Jag ville höra hans mjuka röst igen till varje pris.

Min baby låg på en filt på golvet, jag la min äldsta bredvid. Stereon hade gått varm sedan han föddes med barnvisor, jag visste att han kunde dem alla. Med hög röst och en mimik som borde skrämt alla mörkermän på flykten sjöng jag dem, tätt inpå honom, om och om igen. Jag höll min mun mot hans kind för att han skulle känna mina munrörelser. Som en lång, sjungande puss. Långsamt, med betoning på stavelser alltmedan jag hjälpte hans armar och ben att klappa och stampa rytmen. Jag hittade på rim ramsor när jag hade honom i knät, gungade honom fram och tillbaka, upp och ner för att hålla kvar hans uppmärksamhet. Jag tror att de kommer finnas kvar i min hjärna så länge jag lever, rörelse i kombination med ord förstärker inlärningen.

Vi gungade. Han gillar att gunga, det var en förutsättning att han gillade det jag gjorde. Snurrade, gungade, hoppade, killade, pruttade och blåste på honom. Samtidigt upprepade jag alla sånger och ramsor, om och om igen. Sen började jag låta bli att säga ord. Jag höll upp gungan högt i luften, han väntade och väntade på att jag skulle säga det förlösande ordet i ramsan och släppa ner honom, men till slut viskade han det själv, och då fortsatte jag gungandet. Till slut sjöng han med, först tyst, sedan starkare och starkare. Allt vi såg benämnde jag. Allt i böcker, på teve, allt i filmer, i lekparken, vad är? …det är en gunga osv. Jag svarade på alla frågor tusen gånger, tills jag började utesluta svaren när vi pratade och han började fylla i.

Jag läste oändligt med sagor, om och om igen. Jag uteslöt ord från texten tills han började fylla i, och bara ljudet av stavelsen räckte för att jag skulle fortsätta, och jublade och hurrade och pussade för varje ord han gav mig. Till slut läste vi varannan mening, vartannat ord, och det var som honung, det var grädde och vanilj, flytande lycka, hans ljuvliga lilla mun som viskade och skrattade och ropade mot min kind och armhåla.

När hans tal först började komma spontant, när han förstod att han kunde använda sig av talet för att kommunicera med sin omgivning kom det bara ekotal. Alla sagor, sånger, ramsor kom nu tillbaka två år senare, anpassade efter situationen. Särskilt från en saga, ”Stugan är trång som en skokartong” hade fraser fastnat och han gick fyra år gammal, gravallvarlig fram till sin dagisfröken, en 22 årig kille, tog honom i handen och sa: Hjälp mig om du kan, kloke man!

 Jag lovar att håret reste sig på våra armar mer än en gång!

Vi gav honom successivt mönstermeningar ju mer han började behärska språket. Med det menar jag att vi gav honom modellen för vad han skulle säga i olika situationer, ex: ” Säg: kan jag be att få smöret”, varpå han sa kan jag be att få osv. Idag är han sex år gammal, och det använder vi oss fortfarande av emellanåt, särskilt i olika sociala situationer eller vid syskonbråk.” Säg: Jag hade den först! Den är min!” Nu är det i syfte att hjälpa honom att hävda sig med självrespekt, att kunna säga nej, försvara sig eller sin ståndpunkt utan ett utbrott eller tårar. I och med att situationerna förändras så är det ett arbete i utveckling, och nu pratar vi mycket om känsloreaktioner hos sig själv och hos andra.

Jag önskar att jag hade kunnat kika in i framtiden de dagar jag lyfte honom i gungan på svettiga armar medan jag väntade på fortsättningen av Trollkarlen i Indialand, för att lite av ångesten skulle ha lindrats. Men utan den kanske jag inte hade jobbat så hårt å andra sidan. Jag kan ju inte veta hur hans utveckling hade sett ut utan det här, men känslan av att göra något och uppleva att det var meningsfullt var nödvändigt för mig i en annars tumultartad period i vårt liv.

Idag är han sex och ett halvt år och nu pratar han. Han svarar på frågor, han säger nej, han kan be om vad han vill ha, han berättar historier och berättar om vad som hänt honom, han gillar fortfarande rim och ordvitsar och får läsa högt från texter i skolan för att han läser så bra. Och hans röst är mjuk och underbar.

Jenny P

Annonser

13 thoughts on “Tack Jenny P för ditt gripande bidrag!

  1. vad härligt att läsa Jenny! och att höra någons röst är nåt man verkligen längtar efter (har ett syskonbarn som inte pratar, 2.5 år) och du beskrev verkligen det så bra..

    och trägen vinner, i många fall, och glädjande nog även i ert fall..

    kram Monica R

  2. Mathilda har ju alltid pratat, även om hon pratade mycket i fraser som liten. Men jag känner så väl igen det här, det är som jag har jobbat med Mathildas känslospråk och ansiktsuttryck. Jättejättemycket nötning och hela tiden hitta nya sätt att hitta fram.

    Vi var hon hab-läkaren och hon anmärkte efteråt att hon tycker att Mathilda har ett väldigt levande ansikte, att hon ler och så. Och hon gör ju det, nuförtiden, men jag tror ändå att det mycket beror på att vi har tränat, tränat, tränat, tränat. Utan att ha en aning om vad autism var gjode vi det. Samma med orden. Nöta och nöta och nöta. Ibland, i kontakt med vården, har det känkts som att det hade varit lättare om jag inte hade ”dolt” hennes handikapp mer genom att öva så mycket. Men å andra sidan var det inte för deras skull utan för hennes. M är hjälpt av allt som gör att hon kan fungera bättre.

    När jag har sagt att ”jo, men det är ju bara för att vi har tränat” till personalen på hab är det ändå som att de inte riktigt tror på mig. Att de inte förstår hur det skulle kunna gå till, liksom.

  3. Torsten hade en någorlunda normal utveckling fram till 18 månader då han totalt tystnade och började bli mer och mer stereotyp. slutade äta maten rätt för rätt…. det var hemskt.

  4. Så fint och bra skrivet Jenny. Gripande. Vilket fantastiskt jobb du gjort. Något att vara stolt över att det fungerade… allt nötande.

    August har alltid varit sen men han har ju ändå pratat… men han har så mycket han inte kan i all fall… färger tex. De tränar i skolan. Vi tränar. Upprepar som du… Han har lärt sig att det är samma färg som solen… eller gräset osv…vad är det för färg då jo grön får man fylla i.

    Det är ett stort jobb vi gör.

    //tess

  5. Denna blogg behöver nå ut…. gå in på min blogg och tryck på blogg plus knappen och gå med… så att sidan visas där… den här sidan behövs… så bli medlem det kostar inget. Så du får ut detta budskap mera. Där kan man även pinga sin blogg…. då når den ut på massa sökmotorer…

    Ett tips… //Tess

  6. Verkligen fantastiskt att ha klarat det utan stöd och handledning! Precis sådär går det ju till att träna intensiv beteendeterapi: Nöta nöta nöta under barnets vakna tid, med roliga konsekvenser, mycket social kontakt.

  7. Pingback: Tema Uppfostran – Gästinlägg | coping

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s