Om förhållningssätt – föräldraskap

Det här blir väldigt personligt. Men angeläget tycker jag. Jag ser barn som små människor med samma värde som stora människor. De är kompetenta om att bedöma hur de mår och känner och ska respekteras för det precis som stora människor gör. Det gäller nyfödda bebisar, treåringar, nioåringar, trettonåringar och sjttonåringar. Barn med autism är små människor med autism och även de är kompetenta om att bedöma hur de mår och känner och ska respekteras för det.  Jag är en övertygad Jesper Juul-anhängare vilket betyder att jag tror på att alla barn vill samarbeta men att vi inte alltid ger dem rätta förutsättningarna för samarbetet. Igår blev jag alldeles varm om hjärtat när jag pratade med en barnpsykolog om detta och hon säger: Jesper Juul räcker för de allra flesta men en del måste man kanske ritprata med eller på annat sätt tydliggöra för barnet.  Även våra barn med autism samarbetar med oss men vi måste tydliggöra hur vi vill att de ska göra. Och vi måste hitta vägarna. Det är vårt ansvar som föräldrar. Jag ser ingen skillnad där på nt-barn och barn med autismspektrumtillstånd. En del tror att man måste vara extra konsekvent mot barn med autism… tvärtom skulle jag vilja säga. Konsekvent mot sig själv men inte mot barnet. Man måste vara flexibel mot  barnet för hon/han är det inte. Vi ska skapa förutsättningarn och ibland måste vi ta hjälp men när vi gjort det samarbetar barnet med oss.

Jag tycker det är viktigt att bekräfta barns känslor. Till motsats till att kalla en gråtande treåring trotsig för att hon hellre äter glass än blodpudding till lunch. Eller påstå att barnet inte har något att vara ledsen för. Detta gäller ännu mer barn med autismspektrumtillstånd. Som har svårigheter att kommunicera. Vi har alltid bekräftat våra barn. Ja jag vet att du hellre vill ha glass och jag förstår att du blir ledsen men nu blir det blodpudding… och kanske ibland: Vi kanske kan äta glass senare i eftermiddag… men måste inte ge efter för att man bekräftar. Men jag tror inte på att vara för konsekvent med något. Föräldraskapet är ingen maktkamp och barnen är inte små manipulerande figurer. Ju mer ”konsekventa” (läs oflexibla) vi blir desto mer utagerande blir våra barn.

Jag är också en stor anhängare av Ross W Greene som säger det kloka: Om man kan uppföra sig gör man det!

edit: Har tänkt lite på det jag skrivit här och självfallet utgår jag då ifrån mitt liv och mina barn. Jag har ingen egen erfarenhet av att ha ett barn med autism+grav utvecklingsstörning+utan språk. I de fallen måste man kanske förhålla sig annorlunda. Ingen aning…

Däremot tror jag att man kanske fått dåliga råd och stöd genom åren och därigenom har en del problembeteenden uppstått och att det går att backa bandet en aning… hoppas jag. Jag kan som sagt bara utgå ifrån mig själv.

Annonser

6 thoughts on “Om förhållningssätt – föräldraskap

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s