Stöd i skolan

I skollagen och gymnasieförordningen finns lagstadgat att barn med behov av särskilt stöd ska få det. BEO – Barn- och elevombudsmannen som verkar under Skolinspektionen – menar att bristande stöd till barn med särskilda behov är en kränkning och en diskriminering. Många av våra barn har inte förmågan att tala om vad som hänt i skolan eftersom en del i deras funktionshinder gör det omöjligt att i tanken färdas i tiden. De är kanske inte ens förmögna om att svara på vad de ätit till lunch. Än mindre kan de förmedla för oss att de fått bristande stöd.

Autism, aspergers syndrom och andra autismspektrumtillstånd är ofta osynliga. Det går inte att se på en elev vad den behöver för stöd. MEN det finns en sak gemensamt för många, många av våra barn: De skärper sig i skolan så till den grad att när de kommer hem i tryggheten (och anpassningen) så brakar allt. Där kommer tvånget, utagerandet, självskadebeteendet… våldet. Vi anpassar och anpassar och letar felet. Skolan säger att där fungerar det utan anpassning. Ändå är det kaos. Skolan förstår inte för det syns inte. Och skolan har OFTA dålig kompetens i autism. Tyvärr. Ofta blir föräldrarna utpekade som skurkarna eftersom det är hemma det brakar. Det här ser jag och hör jag i familjer inom hela det neuropsykiatriska spektrumet. Skolans okunskap och ovilja.

Undra på att många väljer särskolan. Jag är tacksam för att vi fick tillgång till särskolan. Skolan har en uppfattning om att stödet ska vara så litet som möjligt. Och även i skolor med autismklasser eller renodlade autismskolor hör jag om hur man hela tiden försöker fasa ut stödet. Men autism är ett livslångt funktionshinder. Fasar vi ut den vita käppen eller ledarhunden för den synskadade? Fasar vi bort rullstolen för den rörelsehindrade? Nej, vi fixar en längre käpp till den blinde när han växer och en större rullstol till den rörelsehindrade när hon blir större. Men alla neuropsykiatriska funktionshinder klassas som barnsjukdomar… något som går att fostra bort.

Tydliggörande pedagogik behöver inte sluka resurser. Det behöver inte ta mer än fem minuter av en lärares tid att korrigera en elevs schema. Och sen följa det. Var finns specialpedagogerna? Vad gör de? Vad har de för kunskaper? Varför går det så många elever i våra skolor utan rätt stöd? Vissa barn med autism, aspergers syndrom och andra autismspektrumtillstånd klarar att gå i skolan utan anpassning men det blir en mardrömstid. Är det så barnen ska växa upp?

Vem talar för våra barn?

Annonser

2 thoughts on “Stöd i skolan

  1. Ja detta är svårt… jag såg skillnader på skolan jag var och besökte igår… jag tycker jag lär hela tiden och jag ser inte att man använder bildstd på det viset på horisonten. Jag är därför sugen på att göra ett studiebesk på särskolan. Bara för att se hur det ser ut på barnens arbetsplatser där.

    Men kunskapen finns ju, de är duktiga på så många vis där uppe så jag är ju nöjd. Näjd för att jag inte vet bättre.

    Men jag fick några ideer för August del… jag ska göra små scheman med lite val på aktiviteter när han är hemma. Så han har lättare att ta sig före med saker.

    //Tess

  2. Har inte läst det här förrän nu. Jättebra skrivet! Kanon! Själv är jag ju specialpedagog också, men särskilt mycket om autism ingår inte i utbildningen tyvärr. Det har jag lärt mig på annat håll, veckokursen i pedagogiskt arbetssätt och en massa andra kurser. Egentligen skulle det krävas att specialpedagoger i allmänhet även kompletterar med sånt när de ju faktiskt jobbar mycket kring det här fast många gånger inte alls har den där inifrånförståelsen om hur barnen/personer med autism tänker och förstår sin omvärld.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s