Laddade ämnet syskon…

Det har skrivits böcker om att vara syskon till någon med autism. Det har forskats och någonstans har jag läst om att syskon till barn med autism oftare är deprimerade än andra… sorglig läsning. Själv har jag undvikit att läsa böckerna om hur hemskt det är. Vi står inte där nu. Mina andra barn är små och än så länge påverkas de inte negativt. Men självklart kommer deras tillvaro att inskränkas av storebrors funktionshinder framöver. Om inte vi utnyttjar den avlastning som står till buds. Alternativet är att vi föräldrar delar upp oss. Så gör vi idag.

Här kommer några citat från föräldrar som jag känner – en del ändrade för att inte röja identiteterna:

  • Anpassningarna för henne innebär begränsningar för syskonen, helt klart. På det ena eller andra sättet. Jag är en hemskt orättvis mamma faktiskt och även om jag till viss del känner att jag har fog för att låta mycket av NN behov gå före så har jag väldigt dåligt samvete gentemot de andra barnen.
  • Hon skulle behöva prata med någon för hon kan vara så arg.
  • Man måste få tycka att syskon med svårigheter är jobbiga men vi vuxna omkring har också ansvaret att visa barnet att dom inte får bära sig åt hur som helst ändå… Inte så enkelt i vardagen kanske. NN och jag har tagit våra bilturer när det har varit jobbigt för honom och så har vi kunnat prata i bilen om det som hänt. Det har funkat jättebra.
  • Att man påverkas av sin plats och sin roll i syskonskaran är ju självklart. Att man påverkas på ett annnat sätt om man har ett funktioshindrat syskon är ju också självklart. Detta är ju både postivt och negativt. Ett syskon till ett funktionshindrat barn blir sannolikt mer öppet för att människor kan vara annorlunda och har väl förmodligen lättare att acceptera människor som avviker från den vanliga mallen. Det tränas också i hänsynstagande, i bemötande och i acceptans. Det är positivt!
  • Men visst har man som förälder ständigt dåligt samvete över att syskonen kommer i kläm! Man hinner inte med dem på samma sätt, de måste ta hänsyn och i konflikter kan man många gånger inte ta deras parti eftersom det då inte går att lösa konflikten.

Det finns en annan aspekt… att syskonen skulle ta efter det funktionshindrade syskonets beteende. Att syskonet skulle kräva samma anpassning… Jag tror inte det är något vi behöver oroa oss över. Det finns så många andra människors beteende att härma. Och anpassningarna. Ofta är de inskränkande för ett NT-barn. Det ät nog inget de vill ha i längden.

Annonser

5 thoughts on “Laddade ämnet syskon…

  1. Ja detta är jättesvårt… jag har en son som flyr hemmet varje helg… jag vet att det delvis beror på lillebror… delvis. Han är oxå depremerad. Delvis pga lillebror. Jag tror inte han förstår att det är så. Jag har mitt andra barn som inte gör annat är att trissa upp och slåss och bråka med lillebror fast han så väl vet. Men ja va gör man itne för uppmärksamheten. Så nu blir det avlösarservice. Dels de och helger för att de ska få mer egen tid med oss föräldrar. Inte för att vi inte vill ha honom hemma men för att de andra ska få sin tid utan att hitta på dumheter för att synas.

    //tess

  2. Inlägget känns relevant för mig eftersom storebror faktiskt vill flytta då lillasyster av någon anledning(som vi inte lyckats lista ut) avskyr honom och rent ut mobbar honom. De kan inte vara i samma rum, och som mamma är det jättetråkigt.

  3. som alla redan påpekat så är det här en svår nöt att knäcka…
    Vår äldste är snart 15, lillebror med diagnos är 7. Storebror hann alltså med att vara ensambarn ganska länge , vilket jag ibland tror försvårar situationen. Numera fungerar det ganska bra. Storebror vet oftast när han kan kräva tid med oss och när det inte är lämpligt.
    Men under en period hade han det mycket kämpigt vilket bland annat visade sig i form av raseriutbrott . Framförallt i skolan . Från att ha varit en blyg och snäll elev blev han ett problembarn med elevvårskonferens och skolpsykolog.

    Som tur var kunde vi snabbt få hjälp via landstingets familjemottagning, efter ett halvår i terapi började vi se en förbättring.

    Nyckeln i vår sons fall låg i att han fick klart för sig att det var OK att bli förbannad, det var OK att säga till oss att lillebror var pest.

    Den frustration han kände berodde på att han kände att vår familj var hotad, han var rädd att vi föräldrar inte skulle orka och han ville inte vara till besvär. Allt detta bar han på och kunde inte berätta det får någon. Som tur var fick han stort förtroende för sin terapeut

    En annan viktig sak var att vi under den här tiden blev mer och mer delaktiga i olika föreningsaktiviteter, som t ex läger.
    Storebror hittade mycket positivt umgänget med andra familjer

    • Jag trodde dina pojkar var närmare i ålder. För oss är storebror tio år äldre och jag är inte biomamma. Jag var väldigt beskyddande mot Torsten och det var nog svårt för en 10-12-14-16-åring att veta hur han skulle bete sig med sin lillebror utan att det skulle hända något som skulle göra lillebror upprörd eller mig kritisk. Nu vid snart 18 börjar det släppa lite. Jag har blivit med uppmärksam på hur jag faktiskt stängt Erik ute. Det är verkligen inte lätt…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s