Om maten och svårigheterna runt den…

Jag frågade Torsten alldeles nyss varför han inte vill ha viss mat…

– För att jag inte tycker om, svarade han.

– Men ibland smakar du inte ens och då vet du ju inte vad den smakar… hur är det då? Är det lukten? Ser maten otäck ut?

– Lukten… det luktar illa…

– Och ser maten otäck ut också?

– Jag vill inte äta mat som jag inte smakat! Och jag vill inte prata om det mer…

– OK!

Problem med maten handlar om flera områden. T ex kan det bero på synintryck. Många med autism föredrar vit mat för att det ger minst intryck i kombination med både lukt och smak. Att känna alla dofter separat och alla ingredienser i detalj är något vi NT inte ens kan föreställa oss. Då kan det vara bra att äta mat utan mycket smak. Med få ingredienser och t ex ingen lök eller vitlök som luktar mycket. Sen finns det det jag själv lider av: Att viss mat i sin konsistens skapar kväljningar. Att man inte kan tugga den utan måste svälja den hel för att överhuvudtaget få i sig den.

 Torstens svårigheter runt mat är såna att han inte sitter med oss och äter. Vi har anpassat oss efter hur han fungerar och har som målsättning att han ska bli mätt. Det finns ingen prestige på det här området. Han störs enormt av lukten på vår mat. Han äter vit smaklös mat. Pizza Margherita (med bara ost och tomat), pasta, nudlar, pannkaka, ris, potatismos, panerad spätta, hamburgare med bröd helt naturell. Han kan äta köttbullar och korv från storkök – i skolan alltså. Vitt bröd, mjölk, oboy, juice, fanta, vatten, festis och banan. På somrarna när vi sitter ute eller om vi alla äter t ex pizza så kan vi äta tillsammans. Men det är också en stressfaktor att försöka koncentrera sig på att samspela och äta samtidigt. Jag har kastat av mig mina gamla föreställningar om hur det ska vara. Vi lever på de där tillfällena när vi kan sitta och mysa ihop. Det räcker med att han ska klara skolmatsalen. Vi utmanar och prövar inte hemma också.

För en mor – och säkert för en far, farmor morfar – sitter det i ryggmärgen att man ska se till att barnen är mätta. Att ha ett barn som inte äter skapar en enorm stress. Många tårar har jag fällt över detta. Och dagar när Torsten ätit sig mätt på enbart kanelbullar är lyckliga dagar. Man får ett annat perspektiv. Innan jag fick Torsten läste jag i en tidning om en kille i England med autism som bara ätit toast med marmite och druckit läsk i fjorton år. Han hade inte en bristsjukdom. Torsten har ett bra immunförsvar och är frisk. Blek men frisk.

Det går inte att svälta bort de här svårigheterna.

Annonser

7 thoughts on “Om maten och svårigheterna runt den…

  1. Noen ganger vil jeg bare klemme deg, Anna!!!!! Du er så klok!! 🙂

    Jeg vet det forskes i utlandet på autisme i sammenheng med vår sønns diagnose. Jeg vet ikke om det stemmer. Og det er kanskje ikke så viktig heller. Men jeg tror det er viktig at jeg minner meg på at han kanskje på grunn av sin diagnose opplever smak og lukt på en annen måte enn det jeg gjør.

    Det er forresten mange fellestrekk mellom det din sønn liker og det vår sønn liker. Hans diett består stort sett av havregryn med melk og bittelitt(!!) sukker (definitivt det han spiser mest av), hvit pasta, ris, lyst brød med peanøttsmør, rå gulerøtter, agurk, potet med smør, pannekaker med sukker, fruktyoughurt uten fruktbiter, pølse og mos av poteter og gulerøtter. Og så liker han melkesjokolade og litt annen snop, men det må være rene smaker.

  2. Jepp! Og av alle ting: tyrkisk pepper!! 🙂

    Jeg glemte drikke: Frokostjuice (appelsin/gulrot/eple/sitron), eplejus, melk, og vann. Og saft og brus, men det får han ikke mye av.

    Men så har han perioder hvor han begrenser dietten sin enda mer, vil ikke ha det og vil ikke ha det. Det synes jeg er slitsomt.

    Tror du at det noen ganger kan være lurt å jobbe med å utvide matreportoaret forresten? Hvordan kan vi i tilfelle forberede sånt? Eller skal vi bare blåse i det og la han styre det meste selv? Han liker Sanasol (vitamintilskudd), så på den måten får han jo i seg det meste han trenger hver dag. Er det noe å styre med da?

    • En del barn är hjälpta av ett matschema. Bilder på maten innan alltså.

      Just de här perioderna när de inte äter sliter hjärtat ur kroppen på mig och jag får bara ont i magen. Han är hungrig men kan inte äta det jag har i skåpen hemma. De gångerna driver jag på så att han får något i sig men för det mesta har vi alltid något hemma som han kan tänka sig. Ibland är grissini det enda som går ner. Pizza och macdonalds naturella hamburgare är det enda som alltid går ner. Varje fredag får han pizza efter fritids och minst en gång i veckan får han hamburgare och fanta. Vi gör inga försök till utökning om inte allt är lugnt runt omkring. Nu första terminen i skolan med all omställning glider vi bara.

  3. Ett spørsmål til: Hvordan takler du det hvis Torstens forhold til mat preger søstrene også, f.eks. at de plutselig ikke vil spise det og det siden de ser at broren ikke vil det? Forholder du deg likt til alle søsknene eller tenker du anderledes om jentene? Egentlig er vel dette et stort spørsmål som ikke bare handler om mat, men mange ting i hverdagen. Har du skrevet noe om dette med søsken her på bloggen?

    • Nej jag har inte kommit till syskon än… mina andra barn är yngre än Torsten och vet inget annat än det här. De är tre år fyra i januari (för dem som inte känner mig)… Här är grundinställningen att alla är kompetenta om att veta vad de känner och upplever (Jesper Juul är husgud) och ibland vill barnen inte ha och ibland vill de ha… jag serverar inte mat som de inte tycker om. Ser ingen anledning till det alls. Alla ska bli mätta – det är målsättningen. Jag upplever inte idag att syskonen alls påverkas av den anpassning vi gör för Torsten. De sitter vid matbordet och äter fast han sitter i sitt rum. Skulle man prata om allergi eller ett fysiskt funktionshinder råder det ingen tvekan om att man skulle anpassa utan att ens fundera på vad syskon eller andra barn på förskola/skola skulle tycka eller hur de skulle reagera. Men när det sitter i hjärnan så är det plötsligt annorlunda.

  4. Hej! Mycket intressant det här med mat och autism det verkar som de flesta har nån ”fixering” hos oss är det att det inte finns nåt stopp alls,när Ellen var liten kunde hon äta tills hon spydde om jag inte hejdade henne.Så nu försöker vi hitta en gyllene medelväg och lära henne vad som är lagom. Men för henne är mat det första hon tänker på när hon vaknar och det sista hon tänker på innan hon somnar.Detta plus ett väldigt litet intresse av att röra sig resulterar ju som du förstår i att Ellen blir överviktig.Sen läser jag dina problem om att du har svårt att få ditt barn mätt istället visst är det bra konstigt ibland…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s