Om närhet och beröring

Prematura barn har inte utvecklat det taktila sinnet ordentligt och om man stryker på dem kan de få ett överslag i intryck och man tror om jag fattat det rätt att det också är smärtsamt. De ska beröras med en stilla hand. Enbart tryck. Inte rörelse. Många av de perceptionsstörningar som man med autism lever med är desamma som ett mycket litet barns perception. Omogna sinnen. Beröring i olika former kan vara smärtsam. Ändå tror jag att de behöver beröring. De behöver sitt oxytocin precis som vi andra för att överleva. Man får leta efter den beröring som fungerar. Det vanligaste är att det är den lätta beröringen som är smärtsam. Hårda kramar t ex kan gå bra.

En annan sak är att förbereda beröringen. Här hemma sträcker jag först ut armarna så att Torsten ser att jag vill krama eller ta tag i honom. Han får ett ögonblicks förberedelsetid. När han var mindre talade jag om att nu ska jag lyfta dig och så satte jag händerna på honom en kort stund innan jag lyfte honom. Att hastigt förflyttas är en sån sak som brukar vara svårt. Och av någon anledning gör många så med sina barn. Lyfter och och flyttar dem från en plats till en annan utan att kommunicera med barnet…

Eftersom jag tror att det är viktigt med beröring för välmåendet (och jag har också velat vara nära min son) så har vi hittat olika former för närhet. En form är fysiskt bus. Det är lite som ett kinderägg: kul, stimulerande och ger närhet! 3in1. Man får prova sig fram.

Annonser

7 thoughts on “Om närhet och beröring

  1. Hei!

    Eg har ein son som nyleg har fått diagnosen Asperger. Noko av det første vi som foreldre undra oss over, var at han ikje ville ha fysisk kontakt. Ville ikkje ha kos. Ville ikkje halde i handa, når han skulle lære og gå. Var forsiktig med blikkontakt. Og eg har tenkt som du, at også han trengte sin oxytocin, sitt ømheits- eller nærheitshormon, om du vil. Eg har forsøkt å balansere, respektere hans behov for kontroll over fysisk nærheit. Når han ville ha fysisk kontakt, kunne han lene seg inntil ryggen min, og eg sat på golvet. Når eg gir han kos eller klemmar, forsøker eg å vere fast, vere tydeleg. Eg har nok ikkje som du, sagt at ‘no klemmer eg deg’ (det er ein god ide eg skal forsøke), men prøver å vere så tydeleg at han kan sjå det på meg. Han aksepterer meir no enn før.

    Akkurat i går kom eg over ein annan bloggpost. Den kan vere vanskeleg å lese (sjølv har eg ein bakgrunn i biologi, og det hjelper meg litt). Men slik eg les det, tyder nytt arbeid på at oxytocin-receptorane kan fungere dårleg hos personar med autisme. I så fall kan det forklare kvifor dei ikkje som oss andre kan føle tilfredsstilelsen ved ein klem eller annan fysisk kontakt. Kankje må di ha sterkare signal? Min son foretrekk å bli knusklemt, han føretrekk sterkt, fast trykk, framfor lett berøring. Kanskje er det andre måtar dei kan få sitt oxytocin på? For eg er heilt overbevist om at dei treng det, som oss….

    • Tack! Det där med oxytocinbehandling hörde jag talas om för första gången för nån vecka sen. Jag måste läsa mer om det! Känner igen där att luta sig mot ryggen.

      Ögonkontakten är ju ett kapitel för sig och där tycker jag att man får respektera att de inte vill se i ögonen. Att många upplever det som ett intrång vid påtvingad ögonkontakt.

      • Om blikkontakt: er heilt einig i at ein må respektere barnets behov for å sleppe, det er nok mest eg som forelder som har eit veldig stort behov for den kontakten. Og derfor har eg vore veldig glad for å kunne finne ein situasjon der han faktisk KAN ha blikkontakt: ‘BUS’! Meir før enn no, men han pleide å ELSKE det når eg/vi skulle fange han, og då heldt han blikkontakten med oss. Han måtte følge oss med blikket (fullt av bus) for å sjå om vi kom til å gå mot høgre eller venstre. Veldig verdifullt for oss å kunne ha den kontakten!

  2. Det är precis som du skriver Anna, att beröring gör ont på prematura barn. På senare år har man börjat misstänka att om de utsätts för mycket smärta som små kommer hjärnan att utveckla en överkänslighet så att de blir hyperkänsliga för smärta som vuxna. Jag vet inte alls om samma sak kan gälla vid autism, men jag skulle aldrig i livet våga chansa.

    • Tack Tina! Jag googlade på vuxen autism beröring och kom till en sida med taktil stimulering och en prematur bebis och en hand över som illustration… hjälp!

      Det är svårt att hitta enkel info på google men så kom länkarna med Temple Grandin fram och jag började lyssna. Hon har ju skrivit böcker om sitt liv också. Ett fascinerande inifrånperspektiv!!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s