Hur autism blev en del av mitt liv – av Sofia Lindell

 När jag var 21 år var jag arbetslös. Genom Socialkontoret fick jag en praktikplats på en förskola i min hemkommun.

 En förmiddag satt jag vid gungorna och tittade på när några barn lekte gunga tåg. Jag såg i ögonvrån ett barn jag inte sett förut. Han cirkulerade runt den lilla inhägnade gräsmattan, varv på varv. Plötsligt kom han fram till mig. Jag sa: ”Hej, jag heter Sofia, vad heter du?” Pojken viskade ”Kalle” och gick sedan vidare runt gräsmattan. Jag tyckte att det var lite underligt att han viskat, och det väckte min nyfikenhet.

 Kalle gick på den andra avdelningen och inte den jag var på. Men varje dag var jag över en stund på hans avdelning och fyllde upp när en förskolelärare var på rast. Jag iakttog Kalle på håll, utan att göra några närmanden. Han var verkligen annorlunda mot de andra barnen. Han lekte inte. Alls. Han cirkulerade runt, runt, samma väg hela tiden, släkte och tände lampor eller tittade på tvättmaskinen.

 Han fascinerade mig. Och jag honom. Han började ta kontakt. Först trevande genom att ibland komma fram och bara stå bredvid mig. Tillslut ville han alltid sitta i mitt knä. Ute på gården kunde han komma fram till mig och slå armarna runt mina ben samtidigt som han viskade ett lyckligt ”Sofia!” Jag blev så otroligt varm i hjärtat av denna lille kille.

 Kalle viskade alltid på förmiddagen. När vi gick in var någon personal tvungen att säga ”nu är det lunch” för att han skulle kunna börja prata högt. Om det inte hände blev han förtvivlad och drog i våra kläder tills vi förstod vad han ville. En dag sa jag till honom att han kunde tänka den meningen själv i sitt huvud. Han kunde tänka orden ”nu är det lunch” själv och då skulle han inte behöva att någon sa det till honom. Från den dagen var det aldrig mer ett problem att kunna börja prata högt på eftermiddagen igen.

 Kalle fick sin diagnos, Aspergers syndrom när han var tre år gammal. Kalle har lärt mig så otroligt mycket. Jag skulle kunna skriva flera meter om honom. När han slutade på förskolan ville jag inte vara kvar. Jag läste en annons i Metro om ett företag so sökte personal till olika verksamheter för personer med Aspergers syndrom och autism. Och där är jag kvar, 10 år senare. Jag älskar mitt jobb. Det finns inget bättre.

Kalle heter egentligen något annat.

Sofia Lindell

Annonser

2 thoughts on “Hur autism blev en del av mitt liv – av Sofia Lindell

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s