Diplomati på 10 000 meters höjd

”Mamma, säg åt pojken att sluta knacka!”
”Mamma, säg åt pojken att sluta sparka på min stol!”
Pojken i sätet framför oss på flygplanet är irriterad.
Han är i Kalles ålder och jag ser att hans mamma börjar bli missmodig. 
Hennes lille sötnos håller på att förvandlas till värsta Grin-Ollen.
Hon hade säkert tänkt sig en lyxig stund då hon kunde få sjunka in i 
sin nyinköpta flygplansnovell medan sonen och maken roade sig med 
videofilm och dataspel.
Men nu börjar ”Plutten” krångla. Så som småbarn kan göra under långa, 
tråkiga flygresor.
”Då får vi säga till pojken att sluta med det”.
Hon säger det med överdrivet hög röst, så att jag säkert ska höra.
”Fortsätter han sådär så måste VI säga till”…. nu ännu lite högre.
Så att jag inte kan undgå att förstå vilket besvär Kalle orsakar.

Själv sitter jag nöjd.
Med ena benet benet parerar jag ganska lätt Kalles nervösa sparkade 
mot stolsryggen framför, men annars är det lugnt.
Flygresan, som vi fruktat sedan vi bokade resan, ser ut att gå hur bra 
som helst.
Kalle är superlugn och både jag och hustrun kan andas ut.
Han ”knackar” i och för sig på fönstret och på bordet och på 
stolsryggen och överallt där det låter.
Knack-knack-knack..några snabba slag med knogarna. Inte hela tiden, 
men med jämna mellanrum. För att hålla ”balansen”.
Då och då sparkar han lät med foten mot stolen framför. Men det är 
allt. Inga utbrott, inget hojtande. Bara gott humör. Vi är så 
förvånade, så överraskade och framförallt; så glada.
Det funkar att flyga med Kalle igen!

Missnöjet från stolsraden framför är egentligen inget problem, det tär 
inte nämnvärt på mitt goda humör, det är bara en liten, liten grå 
molntapp på vår klarblåa semesterhimmel.
… men jag börjar ändå vässa på argumenten:
”Jag gör mitt bästa. Han har autism, så jag kan inte lova att det blir 
helt tyst”
”Han kan inte rå för det. Han har autism.”..och ett par andra, 
betydligt otrevligare saker som jag helst inte upprepar.
Jag reagerar så av gammal vana.

Men jag stoppar undan tankarna om en kommande munhuggning och tar 
istället med mig Kalle på en ”promenad” till flygplanets enda 
utflyktsmål: Toaletterna.
En liten promenad för att fördriva tiden, vi slår ihjäl ett par 
minuter (i bästa fall 10 -15 om det är kö) och han kan säkert behöva 
lätta på blåsan.

När vi kommer tillbaka genom mittgången ser jag att kvinnan i 
stolsraden framför oss spanar in Kalle och hans T-shirt.
Idag har han sin fina röda, den med texten ” Be patient with me I have 
Autism”.
Jag vet att de finns människor som tycker att etikett-tröjor av den 
här typen är pinsamt undfallande och att man ber om ursäkt för något 
man inte kan rå för.
Det ligger säkert något i det, men i sådana här situationer är t-
tröjan en suverän diplomat och effektivare än självaste Jan Eliasson.
Efter en liten stund byter mamman plats med sin son. Hon bryr sig inte 
om att Kalle ”knackar” och hon kan stå ut med de lätta stötarna från 
hans gympasko. Hon är ju vuxen och nu vet hon vet ju varför han gör 
som han gör. Lille Axel kan fortsätta spela PSP helt ostörd. Alla 
glada, alla nöjda. Gladast av alla är Kalle, som upptäckt att den 
snälle flygvärdinnan – som faktiskt är en kille, om än med mycket 
tusch på ögonlocken – också begriper PECS-språket. Innan vi landar 
hinner han beställa in en Cola till. Tänk att det är så kul att flyga !
ps,
Att det gick så bra att flyga den här gången är en helt annan historia 
som jag ber att få återkomma till

Kalles pappa

Av Fredrik Hjelm, författare till boken Vad händer med Kalle – en pappa berättar

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s